Midvinterkyla

Löven, som nyss grönskade för fullt, nyss glödde i höstens alla nyanser, har fallit och frusit fast i marken, tillfälliga fossiler på stenarna. Himlen skiner isblått, ett karg, oförtrollat sken och ditt hår har fler isgrå strån. Det gåtfulla är försvunnet, likt Persefone taget till underjorden. Trollen i sina hålor, älvorna sover i sina kupor. Det är märkligt när inget händer; prövningar kan man förstå, men en tid utan syfte är svårare att bära. Inte stillheten före barbarernas räd, utan stillheten en morgon ibland bergen när elden helt har brunnit ut - du trampar i askan, inte ens glöd kvar. Ryggsäcken packad, du blickar ut över vidderna och ingenstans en människa, ingenstans en hållpunkt, ingenstans dit fötterna vill gå.

Den förste vikingen

Vi bärs genom tiden likt ett barn i sin faders famn, med blicken bakåt över axeln för små för att fullt förstå vad vi ser. Men Jesus lade det förflutna och framtiden under sina fötter, valde att komma när det var som mörkast, in i land ockuperat av Motståndaren, för att befria de fångna. Vattnet var fast mark för honom, en livsstil vikingarna försökte följa: han tämjde vågorna, han visade oräddhet, att fest och liv är ett, vin åt de som törstar. Han formade sitt öde fyrtio dagar i öknen, fasta och kamp. Detta blev ett vikingaideal: sista kvällen innan en säker död, och han håller fest. Redo att dö, med en framtid att lära oss: bara genom världen kan världen bli räddad.

Salomons dårskap

Fikonträdet må blomma full av kraft men på hösten visa sig bära otjänlig frukt. Salomon, du kunde rättsskipning, vishetslära, arkitektur och statskonst, men det saknades något: för vad är den vishet värd som övergår i tanklös förlustelse? Arvet efter dig blev en orgie av överträdelser, ett tempel i ruiner. Kan ens ökenräven finna skydd bland dessa fallna stenar? Måhända för mig att bygga på min egen boning - det är svårt att lämna ett hus man byggt, men vem kan finna skydd i ett obyggt?

Morgonrodnad

Den största trösten finns i gryningen. Livet väller upp till himlens gräns i de flyende stjärnornas rodnad. Rödhaken sjunger bort nattens klädsel ifrån marken, ifrån himlarymderna. Eken, full av minnen, kliver fram ur mörkret som en vakande legionär och tappra nyckelpigor bär blodet på sina välvda sköldar. Allting gror ur denna timma. Allt det saknade finns ännu kvar i markens ömma famn.

Knossos

När solen klättrar över bergen målar den mitt ansikte i fler färger än ögonen kan se. Jag vänder mig bort ifrån dess starka klarhet och stänger ögonen kort. Tingen lär bestå mest av tomhet, men bädden är mjuk. Både sovande och vaken, i en överlagring av tillstånd, när röster ifrån nästa rum sipprar in, och drömmen formar sig kring dem - jag är i Knossos. De talar om Minos och om Theseus och medan rösterna cirklar labyrinten dras jag in i myten - jag är Daedalus, tjuraktigt skapande trots motgångar, med minotaurens uppgivna skratt ekande i gångarna, och när min son flyger för nära solen är det inte enbart hans fel. Jag borde vetat bättre; det var jag som siktade för högt. Och när han faller, slår jag upp ögonen, men inte ögonlocken. Ett formlöst sken den enda synen.

Maria, från Magdala

Längst bak i en kall buss där alla tycks upptagna med sitt fastnar tanken vid hennes omvändelse: Att möta en så kraftfull ödmjukhet att hon utan tvekan gav upp sitt gamla liv - vad sa han, som fick sju demoner att lämna henne? Väcktes något som alltid funnits inom henne? Som en människa under mörka moln, när solen bryter igenom och strålar rakt ner på henne. Men nu är det sent i november och solen når knappt över horisonten. Motorns brummande vaggar mig till sömns.

Vårnatt

Fullmåne, och den hårdaste vintern hade börjat släppa sitt grepp. Ändå ville ingen följa mig ut på isen, "den saknar bärkraft," sade de. "Bara där kan man tänka klart" sade jag, "långt ifrån allt brus." Den sköra isens bristningar liknade figurer och i den klara natthimlen formade stjärnorna samma figurer. Och äntligen kunde jag höra det jag kommit för: isen spricka under fötterna.

Frankenstein

Den blinde De Lacey såg inte monstret men hörde en själ och gav den mat och husrum. Hade han blivit skräckslagen, om han kunnat se? Andra dog av monstrets hand. Ändå vill du öppna den blinde mannens ögon, ändå jagar du spår av skaparen i skapelsen; för varje ny syn är så berusande. Det kommer att kosta dig all din frid. En örn kommer att äta din lever varje dag. Kan du repa kraft nog att låta den läka varje natt?

Kvarteret kring Sigridsgatan

Vandrande på en väg skriven på ett främmande språk, medan regndropparna föll sensommarlätt, gick du genom en murken trägrind, förbi en mur av grovhuggna stenblock, där stockrosor förvandlade stenvägen till en örtagård ur barndomen, vidare till en innergård, där vinden susade, och halmtak skimrade i fjärran. I regnet sken husen sandstensgula och kritvita. Stillhet, som sent om natten. Tänk att stanna här, bli en av de mosstäckta stenarna i murarna, bli ett med det omedvetna, ett med det för vilket friheten ingenting betyder, där vattnet rinner fritt i bäckens fålla och molnen färdas mållöst över himlen. Och ett ståtligt äppelträd, högt som Yggdrasil, pressande sig mot innergårdens murar. Du tog, och bet, i ett av dess äpplen och hela dess historia fyllde din mun i den tuggan – du smakade skillnaden mellan det som fått växa fritt och din egen ofullständiga form.

Mont Saint-Michel på avstånd

Medan ostronbankarna fylls med tidvatten och landet löses upp i diset i fjärran och måsarna letar rester bland fallna skal sjunker solen sakta bakom molnen och lätta droppar börjar falla. Inget riktigt regn, bara svala droppar i en normandisk sommar: samma regn och samma hav som när jag var åtta år. Jag minns tidvattnet, men inte hur vattnet slukar allt detta land. Nyss fanns här rev, sandbankar, små krabbor - nu allt borta. Bara klostret reser sig ännu ur vattnet.

På fel sida järnvägen

Murbruket vittrar mellan tegelstenarna och luften surrar. Staden är urgröpt, allt som krälar har förökat sig i tysthet, och visioner av lössläppta vilddjur blöder in i din torsdag, som om Bruegels helvetesmålningar tog köttslig form, medan flaskflugorna festar på en kråkas kadaver.

Kvarteret Paradis

Förunderlig är den flyktiga sommaren: förunderligt, hur bladen mörknar i sin grönska, hur asfalten spricker, förlorar sin töjbarhet, och kullerstenar skymtar igenom: vägen en mosaik av olika tider. En flock starar lyfter och täcker solen i sin mångfald, så att dagen mörknar inför ögonen, och himlens tystnad faller hårt. Och i den tystnaden vaknar minnen av tidigare somrar i stillheten mellan hjärtslagen, tills en mött blick gör allt intimt igen, och från kvarteret Paradis innergård står flädern tung av doft.

Oden

1. Med grånad vrede fjättrad mellan is och is, och solen som sjunker mellan kobbarna, det skärfyllda havet mitt rike. Jag kom till en trotsig värld. Med dyrköpt vishet, och med en envishet som skymde himlen böjde den sig, alltför lätt, under mina ord. Jag saknar en motståndare som inte lägger sig på rygg. Ja, mitt minnes hög av misstag kallas vishet. Gårdagens kärva strider gnisslar ännu, men instinkterna behåller sin vassa egg. Länge har jag tronat vid oordningens portar, en ärligare eras återstod. Världen skaver, och solen är kall. Inget, utom ofrid, åt den som väntar. Nej, bort med skeva tankar – nu tid att blekna till en myt, att lära känna de jag bryter bröd med, bryta världens seder, och rista nya runor i hällarna. 2. Men en dag, när solen slukas av havet hör jag korparna skria om en brand som ska ryka många åldrar. Berg kommer rasa, isar brinna; det har Valan spått. I jättarnas närmande skugga slipar vi våra vapen. Från de dödligas rike, ingen hand – trots all bokförd makt stapplar de självmant ner i Hel. Världen har alltid kommit till mig - Nu söker den sista striden sig till min boning. 3. Himlen splittras, och fruktan sprids: som allfader får jag samla vårt mod, som ålderman leda oss i Ragnarök. Hastigt högmod hädan – inför omstörtningen kallt sinne, och härda de som bär mitt blod. Låt vinet flöda, men dess raseri dränkas i havet. Eniga, med rättfärdig ilska, tar vi oss an världen. Jag är redo för strävare dagar, för att skydda sköra livets skönhet, beväpnad med ett skarpt öga och sejdernas styrka, med sanningen som sköld. Nej, att fullfölja sitt öde är inget offer: vi ger åter tiden det vi lånat. Förlusten är given, men kampen vår skyldighet. För de som kommer efter. För livs skull, och lusten att leva, står vi raka, kämpar, brinner, förgör och går under.

När floden kommer

(Johannes 2:19-21) Lyft böckerna från marken till en lämplig hylla. Plocka lökarna ur trädgårdslandet, låt det omogna förgås. Packa lätt: ta med två stycken av allt du vill behålla. Se till att båten är stor nog för dig och dem du älskar. Skicka bud med Ratatoskr att Ragnarök är här. Slösa inga tankar på det du kan glömma. Gör dig av med det som är alltför mycket dig. Och om allt rivs ner och vattentäcks i förtio dagar, se till, när allt är över, att bygga upp templet igen på tre dagar.

Skarpt ljus

Kanske var Orfeus oro befogad: Eurydike hade aldrig härdat ut ytans skarpa ljus. Det nya måste närma sig varsamt, med frö i utsträckt hand för att ekorren ska våga sig fram, och vara inslaget i flera lager papper som barnet själv får öppna på bemärkelsedagen. Ett hastigt avslöjande är som att röra vid en stekhet häll. Det är därför våren är outhärdlig: en morgon öppnar du ögonen och äppelträden blommar redan. Mosaikfönstren dämpar himlens kraft – var det Giordano Brunos avsikt när han krympte solen och kallade den en av stjärnorna? Avskärma ljuset, göra solen lättare att se.

Instrument

Ur oordning, under himlens mörker, då inget ögonblick lämnade spår, innan någon kunde teckna Guds konturer i dimman som steg ur Ginnungagap, före varje insikt: mödosam rensning. Den lagda vägen gav hjulet mening, på det byggda torget kunde samtalet andas. Att resa en katedral tog sekler av planering. Kirurgens kniv krävde en erfaren smed. Kanske var det i Mietkes verkstad i Berlin som Bach först rörde vid ett vältempererat klaver, och kände hur himlen kunde klinga genom mänskliga fingrar. Fingertopparna slipas av rynkor: generationers slit med grunden innan toppstenen glänser i guld, en månads vandringar för att fånga en tanke, ett halvt liv för att förmå säga "ja" i rätt ögonblick.

Lundagård

1. Våren var bortglömd men nu skimrar den i gryningen. Som om vintern aldrig funnits, fast snöfläckar och inre frost dröjer kvar tills de smälts av tulpanernas iver. Som om detta var den enda platsen där solen skiner: framför fontänens väldiga bägare - en värld i sig, ett tordyvlarnas avskilda hem. Och på planen runt den, ett större rike med barn som ritar bilder i gruset, där liv snuddar vid varandra, glider isär i den värld som är april: magnolians kronblad faller redan av och ett par trädgårdsmästare lägger upp planer för våren i tätskrivna anteckningsböcker innan regnet återföder dagen. Längre ut i parken, under lindarnas ostrukna blad smeker handen det befriade gräset medan duvorna prasslar i buskarna. Blodets minnen av en aningslös skirhet väcker i ådrornas puls en särskild iver i Lundagård, på en bänk ännu kall efter vintern: det vi är, är det vi söker efter. 2. Utanför parkens slutar det medvetna - nyvaken kliver du in på dess grus och somnar när du lämnar den. Och minnets hundar skrapar, klöser mot gränsen, och morgondagens plikter stapplar fram i oordning; Så mycket att greppa, så mycket att släppa. Men trots att huden är sval av aprilvinden har orden som ruvat i blodet samlat sig till glödande kol i ditt bröst – i ett andetag lämnar de dina darrande läppar likt röksignaler, i tron att tro kan rubba världen: ”Se dig själv i vitögat även ensam, fäktas mot det som förvränger, och backa in i sanningen; sök, tills du förlorar dig själv.” 3. Att söka efter det beständiga, att söka efter det som kommer tillbaka, att söka hålla kvar dagen med gräsfläckig hand innan solglimrande regndroppar sköljer bort alla bilder: även de val du aldrig gjorde skulle lett dig hit - inte hemmet du sökte, men löftet att det finns, där tanken är klar och tron är enkel och skir. Fontänens bägare kunde rymma Miklagård. Likaså är Lundagård ett sådant välde: hela parken är full av små städer… Allt annat må ägas av denna världens makter, men detta är en fredad plats, där den som är helt och fullt i nuet kan få världen utanför parken att stå stilla i tiden, och för den som läser kan orden bli ett nu, och kan säga, ”den söndagen var jag i Lundagård. Möt mig där. Möt mig då.”

Absalons glömskas verk

Ack, Absalon, ärkebiskopsstaven måste redan vägt tung i din hand när Skeingeborg restes vid rikets gräns på ditt påbud, eller av soldaters händer, på land vunnet med härdat stål och tro. Än idag vilar muren omgiven av rostmörka vatten, på en ö där Helgeån blir sjö. Av balladen som levde här har vi bara stenarnas främmande texter kvar. Hur ska någon, Absalon, kunna minnas? Medan du sträckte dig mot solen dolde sig borgen i skuggan, och glömdes i ditt Köpenhamn, där blott en ensam röst kan höras bland de hundra historier som viskas: din krönikör Saxos hand förteg dessa stenar – men i glömskan blev de skonade från maktens hammarslag – ett minne räddat av glömskan: marken bevarade det skriften förträngde. Inte bara böcker bär historia, i skogarna fick allting växa vilt – gamla vanor, glömda vaggvisor levde kvar när fjärran kungar drog nya gränser, och vid elden möts ännu då och nu. Absalon, skåda din glömskas verk: här rör sig solen alltjämt från öst till väst, här viskar Skeingeborgs rester: ”Kungars fåfänga, rikens fall – allt förgängligt, men myrarna bär vittne. Sjöns sanka botten är äldre än era riken, och under Helgeån unga broar strömmar gamla, järnrika vatten.” Och här, i sommarens sista dis blir landskapet en fresk – formen är kvar fast färgerna bleknar och en hand sträckt mot solen blir en hand upplöst i ljus, men i kvällens brasas glöd återkommer borgen genom nya ord om gamla stenar. För Absalon, om du aldrig skådade sommarljuset över sjön vid Skeingeborg – minns detta: det är nu vi formar berättelsen om det som varit.

En värld som inte blev av

Så svårt att bryta upp när du nästan drömt dig hemma - ändå lyfts nålen ifrån skivan innan kören återkommer i triumf. Även om slutet är nära, är slutet aldrig här - och det som närmar sig fulländning blir mindre och mindre ditt. Men en dag som doftar efter regn, när kaffet ångar på altanbordet, och sparvarna kastar skuggfigurer på gräset, sätter det sällan spelade sista stycket sitt avtryck på landskapet och blir återskenet av en perfekt värld.

Botaniska trädgården

1.

Din hemvist är inte minnena, som blott är en samling skuggor ur denna flyktiga tillvaro mellan trollhassel och gråtimjan, blott detta: linjer dragna i tomhet. Och varje dragen linje blir snart en gräns som delar världen, och väl ristad, förblir, även när dess spår och syfte suddats ut... Ändå sökte du dig ut i minnets gränstrakter en gryning då februari föll mellan husen bortom tanken att "allt kommer att bli bra"; genom stadens slingrande gator rullade dimman förbi staketen som inte avskärmar något land in över botaniska trädgården där vattendroppar faller från firmamentet, likt allt faller, ner på minnets stalagmiter i ditt inres grotta. Din hemvist är inte i drömmarna och inte i de fem sinnenas bur där du hålls fängslad av gamla vanor och ser ut genom dess små fönster; men världens hjärta slår med starkare hammarslag än alla murar och att bryta sig ut är att bygga sig ut, och din hemvist är inte heller här, bland växterna i botaniska trädgården om våren, eller om du redan var på plats långt innan snödropparna blommade. 2.

Två pelare, mossbelagda, flankerar ingången – kanske var detta vägen du kom in, mellan Jakin och Boas, eller är det vägen ut? Och ändå, mellan de kala växtbäddarna väver vinterljuset sin melodi, en sång, om det som inte blir av, och vinterstillhetens svaga doft av havtorn som motgift mot uppgivenheten, en dröm om att än en gång känna tidvatten mot fotknölarna – Och även om detta har hänt förut så finns det mening i det återupplevda, när gamla övertygelser tystnar öppnas möjligheten till en annan, större värld. Och även om detta har sagts förut så kräver språket påminnelser och omformuleringar, man kan bara leva i nuet om det förgångna också är nära. Och även om detta har känts förut Så är det i denna stund det känns och det är som om det alltid känts som på gränsen in i en dröm och du vänder på dig i sömnen och drömmarna sjunker ner i andra sidan av kroppen och tidvattnet stiger och ålnaten sträcker sina armar kring dig...

3.

Den fuktiga dimman dröjde länge över botaniska trädgårdens karta, och du leddes av längtan längs lederna där alla växter är namngivna, men deras väsen ändå obegripna; - Om allt är förutbestämt och flodens flöde väljer vilka strömmar vi kommer att följa vilka virvlar vi kommer att sjunka ner i, är vår uppgift att försöka finna mening i det hela och förstå våra skenbara val– tiden en labyrint där det förflutna inte ännu är helt bakom oss: koltrasten sjunger vinter i februari, och hur många gånger har du inte stannat någon för att be om hjälp olika ansikten varje gång samma ansikte varje gång… Och du frågade Sfinxen, ”vem, eller vad, tämjer tidens flod?” tålmodig tystnad det enda svar du fick, och en motfråga, ”Vad gör att du ser just denna värld? Vad är det som väljer?” 4.

Genom den botaniska trädgårdens förföriska dimma gick du i hopp om att gå vilse på en väg dold bakom återstoden mot en till synes ouppnåeliga viloplats där du sökte vila medan de lövlösa träden skar morgonljuset och mätte ut parken i länder avgränsade av mörker. Av de två vägarna därifrån valde du den brantare och stegade dess trappa ner till där du fann daglilja, flikrabarber, och fänrikshjärta, och tog deras mening med dig hem… Friden i tystnaden, i varandet, i icke-varat, inte i musikens avklang, nej, utan friden i nuet: vakna har vi bara uppmärksamheten, inget annat tillhör oss. Och du vaknar till, och öppnar ögonen, och det är inte en syn, du urskiljer varken skepnad eller konturer, ett oformligt ljus hägrar framför dig, som en syn genom en främmandes ögon, likt någon blind som ser för första gången, ser en ny värld, där varken vattenklövern eller bäckveronikan finner tillflykt och du gnuggar ögonen tills världen återtar sin bekanta form och du kan åter falla i sömn, falla i dröm, och ålnaten sveper åter sina armar kring dig….

5.
Talgoxar och blåmesar, oinbjudna men välkomna,

som ett svävande intermezzo i trädgården, försökte förstå marken och vad som dolt sig i den innan vintern släppt sitt grepp och solen vävt liv i frusna grenar... Tiden, säger de, stannar inte för någon, men idag stod allting still medan fåglarna dansade, - deras dans uråldrig, talandes om minnen äldre än språket om det som undflyr ord, i dansen fanns inte tvekan, bara gesterna själva, steg på grusgångar i slingrande mönster, dansen blev en del av vinden varje steg en sten som rubbas en ring på dammens yta. Som första steget i ett alkemiskt bröllop, där scenen inte spelar någon roll – det är dansen som bär mening, inte vattnet, inte marken, inte stenarna under fötterna. Rörelsen, dansen, är alltid densamma oavsett var, oavsett tidens flod…

6.

Bredvid eken, vid dammens kant, där det förflutna, nuet och framtiden smälter till ett, under de sista stjärnbilderna som lyser genom den lätta dimman, där stannade du och väntade för att möta den främling du kommer växa till att bli; och du ämnade tala med honom innan stjärnbilderna slocknade, så att det omöjliga för dig att förstå skulle bli begripligt för honom och klart för de som följer efter. Och du såg en tvehövdad orm stående framför dig, sägandes, ”Vad letar du efter så förtvivlat, med sådant tvivel? Är det baklänges du, likt Cassandra, minns världen? vägen ut ur labyrinten är inte vid tidens slut. Vid dödens port är det för sent att vakna: du måste återvända, leva om allting – men en dag, när tidvattnet vänder, och du blickar ut över havet kommer den stund då inget, inte ens din blick, finns kvar...” 7.

Och när dimman skingrats framträdde allt som en strålande vävnad, ljus av olika styrka skapandes en gobeläng av varande: att se väven vi lever i och inse att den går rätt igenom människan, det som du kallar dig är också del i andra de trådar du kallar ditt öde spinner nornorna också andras liv med, det som är du är inte ett, inte det du trodde eller lärt dig för mönstret går tvärs igenom – ditt jag är del av många trådar – den som gick där är inte längre du, du är inte kroppen, inte tankarna, inte känslornas enhet du är inte ens du mer än i lågan som i detta ögonblick flämtar efter andan medan Dixit Dominus klingar genom kylan. Ögonblicket av fulländning kan komma mitt i livet – att få en glimt av alltet, där allt som är, är ljus: riket fanns redan inom dig. Och utanför grindarna stod de vilda djuren,

klädda i tystnadens rustning.

Ixtlan

Ixtlan "Sjöng gamle Väinämöinen: sjöarna krusade, jorden skakade, de kopparfärgade bergen darrade, de starka klipporna brast, klipporna splittrades i två, stenarna på stränderna spräcktes." - Kalevala, sång 3 Du drog fingrarna över stenarna, lika mycket ett minne som en beröring. Och ur en av stenarna ekon från de tusen sjöarna: "Du ser ett rum eftersom du minns ett rum men rummet är knappt där du ser en boksida eftersom något måste hålla orden på plats men sidan är knappt där - kanske är orden mer verkliga, mer här än sidan de är skrivna på, och du ser avstånd eftersom vi har enats om att det måste finnas en avgrund mellan oss; också rymden är där för att hålla stjärnorna så långt borta som möjligt, och du rör dig i tiden, för du skulle inte klara hela tillvaron på en gång." Den andra stenen fortsatte, rösten full av ökendamm: "Ingenting är lättare att tro på än den världen vi minns, och vi vårdar våra vanor tills de blir revir vi skyddar. Vi sätter ord på allt omkring oss, men fastnar i orden när det beskrivna vuxit ur dem, och det sagda blir en avlägsen bild av en halvt greppad tanke. Så mycket döljs av orden, att bara i drömmar finns frihet att handla, agera, eller utföra stordåd." Då lämnade dig fruktan för fruktan, och fruktan för mysteriet: förståelse är inte seger, i mysteriet lever ändå hoppet. Och stenarna uppmanade dig att se på världen tills världen blir mer och mer upplöst tills bara sången består, att stirra din spegelbild djupt in i ögonen tills avgrunden försvinner och bara musiken består. Och du ensam bär dessa minnen nu - efter dig är de glömda, om inte för denna anteckning, dessa ord om dessa stenar. "Sjöng gamle Väinämöinen: sjöarna krusade, jorden skakade, de kopparfärgade bergen darrade, de starka klipporna brast, klipporna splittrades i två, stenarna på stränderna spräcktes." - Kalevala, sång 3 Och du vaknade i ditt rum, med huvudet över Kalevala och Castaneda och i ditt inre började de gamle sjunga. Sjöng gamle Väinämöinen, från de tusen sjöarna: "Du ser ett rum eftersom du minns ett rum väldigt lite av rummet finns du ser en boksida eftersom något måste hålla orden på plats mycket lite av sidan finns kanske är orden mer verkliga, mer här än sidan de är skrivna på, och du ser avstånd eftersom vi har enats om att det måste finnas en avgrund mellan oss; också rymden är där för att hålla stjärnorna så långt borta som möjligt, och du erfar tid, eftersom du inte skulle klara av hela tillvaron på en gång." Villrådig och yrvaken smekte du stenarna du samlat, minnen från en rotlös värld, och tänkte att bara det som en gång levt kallas dött ändå kallar vi stenarna döda kanske säger det något; kanske är stenarna bara människor som vänt sig om och blickat tillbaka… Än en gång rörde du vid stenen, och beröringen var lika mycket minnet som själva akten. Sjöng gamle Don Juan, hans röst full av ökendamm: "Ingenting är lättare att tro på än den världen vi minns, och vi vårdar våra vanor tills de blir revir vi skyddar. Vi sätter ord på allt omkring oss, men fastnar i dessa ord när de inte längre passar det beskrivna, och språket blir en avlägsen bild av en redan bara halvt greppad tanke. Så mycket döljs av orden, att bara i drömmar finns frihet att handla, agera, eller utföra stordåd." Och du undrade om själva sökandet var meningen du sökt - kan en själ behålla lågan brinnande och med tvekan ta steget över tröskeln in i ovisshet, till en mer levande, mer flyktig värld och leva i förtröstan med förgängligheten? Acceptera att livet drar förbi såsom en natt passerar i stillhet såsom en symfoni klingar ut i befrielse? I den stunden tycktes dig fåfäng fruktan för fruktan, som kan vara början till vishet, fruktan för döden, som är början på återkomsten, och fruktan för mysteriet: förståelse är inte alltid att vinna i mysteriet lever ändå hoppet... Och rösterna uppmanade dig att se på världen tills världen blir mer och mer upplöst och tills bara sången och de uppmanade dig att stirra din spegelbild djupt in i ögonen tills bara bilden består tills avgrunden försvinner och bara det som är musik förblir. Och du ensam bär dessa minnen nu, efter dig är de för evigt glömda, stumma som stenar om inte för denna anteckning, dessa ord sjungna i detta rum.

Tystnaden är himmelens språk

Låt dessa ord komma värnlösa till dig som om burna av en duva: för ingens död dessa rader. Det vi hade var ängens oändliga tid och kärlek till kärleken; och du gav mening till våren. Det fanns inget böljande landskap utan dig och när du reste bort sa de: ett år. Du lovade bära vår värld med dig. Och långt efter du försvann var varje blomma en hymn. Men nu har äppelträden blommat tre gånger om. Nu omger mig tiotusen ting, inget som minner om dig. Efter tusen och en nätter av tomhet har maskrosfröna sedan länge spridits för vinden. Varje år sjunger sin egen sång och idag, med snö och skorstensrök, är annorlunda än dagen när du byggde vår värld med händer som formade mitt hjärta. Månens skärva skär ett sår i den tysta himlen, obekanta stjärnbilder fyller mörkret, och vintergatan driver hjälplös genom natten. Jag är i en berättelse som inte var tänkt för mig, som om någon annan skrev min längtan. Endast i skuggorna det som varit, bara i drömmar kan jag ännu känna. Allt är tystnad, allt förgängligt - utom det jag gett bort av min själ och mitt hjärta.

Vitstjälksmöja

För en kort stund utan namn, där ingen kunde kalla mig sin – en stund på ett kallt stensäte där havet blåste sälta i mitt ansikte. Havet var salt – alltför salt. All denna ymnighet utan att släcka törst... Och julisolen speglade sig i vattnet och havet vibrerade svagt. Under ytan, inga stenar, ingen sand, bara vitstjälksmöjan, byggande ett skelett av karga ställningar som för ett undervattenstorn, och stjälkarna trängde genom ytan, en passage från djupen mot himmel och havsblommornas tinnar skapade vägar mellan vågorna... Till detta finns ännu åtkomst: det tidlösa, tålmodiga havets temperament, det magra, ödsliga havets geometri.

Om minnet

 

Hela vår kunskap har formats av glömska, likt hörseln försakat
Ljud utan mening som surrar i luften; men fakta kan spira
Till insikt när ungdomens felgrepp förträngs, eller bli likt en dröm
När dagen väl gryr; de ärr som finns kvar förblir av huden
En del. Men glömskan är ingen förlust; som när snön töar bort
Och slukas av marken, utan liknar den fruktbara myllans
Särskilda val av ett frö ibland tusen, som kämpar att gro -
Jorden låter det gro, när den gömmer de andra i mörker.

Frågan vad minnet kan vara, och formen på tanken som kvarstår
så stark när glömskan har verkat, dess skäl att vara, blev väckt längs
vägen där tankar har lätt för att grodda, utanför Råby, den 'Stora'.
Vem minns åt gräset att spira om våren? Och hur minns sen Denne
fältet till väster i djupare grönska än åker åt öster
när dagen är het tills himlen brinner i aftonens sken?
Ges man hjälp med att glömma de rester av drömmar som aldrig
slog rot? samt de intentioner man aldrig har trott på med styrka?
Leds man till tystnad, som åkern plöjes till glömska?

Minns att två människors liv blott kan tvinnas till ett när
enskilda liven har glömts till en del, och har funnit en form som
Passar de bägge. Att minnas för mycket hejdar din hand
Pressad att undvika fel, eller nödd att återge gester,
tärande tunga, av åldrade löften inhägnad, med knutar som leder
till invanda mönster; men glömska kan hjälpa oss lämna
tryggheten vid att hålla varenda detalj helt intakt och
Sansat ge plats åt de ord som det kommande söker att finna.

Styrande makt kan diktera en glömska som följes i blindo,
nacken böjd, syftande till att den ordning som är cementeras
tillräckligt hårt så naturen kan gömmas, som fåglar i flockar
så stora att alla i flocken tycks följa i spåret av andra,
men ingen har vetskap om vägen till ljusets källa.
Gentemot detta kan minnet fungera med krossande styrka,
likt torkade bitar av trä, som man lagt ned i blöt, kommer vidgas
med kraft, och kan nyttjas som kil till att bryta i stycken ett stenblock.

Lyssna nu noga och hör hur naturen vill be att du lämnar
de kartor du samlat därhemma, och ser på den värld som är redo
ge sig till dig, och formas av glömska, likt lera skall formas
i drejarens hjälpande händer. Kära namnlösa Musa,
du som har makt över glömskan, de vägar du färdas är mjuka;
längs med vattnet i bäcken du porlar så vän under strömmen:
'Nysta upp dina steg,' vill du säga till mig, 'och nedteckna
resan från slutet till början, och varva så ned, på det sätt som
stundtals är gamla, utmattade människors slutliga handling.'

Släppta av vintern och stärkta av vila så vänder vi åter
ur den dvalan som slutit oss hårt. Fastän vad i ens inre
väcker en sovandes själ? Och hur våren kan minnas var lökar
gömt sig i gräset har ej någon svarat med annat än 'därför.'
Ett papper i bäcken flyter i strömmen och vänder tillbaka
två gånger vänder det åter förr virveln suger den med sig.
I pölens stillsamma vatten dyker tordyveln till alger
på botten och upp till luften igen; granarna speglas i ytan.

Minnet av döden som kommer en dag, den bild av den tid då
framtiden slutligen upphör att vara, man bär i sitt inre,
det är det enda som döden kan komma betyda för oss, och
när snön så försvinner på våren så framstår det klart att ditt liv kan
vända tillbaka, likt harar och falkar åter kan skådas
på ängen. Måhända är glömskan den endaste verkliga döden,
sidorna rivs ur minnenas bok: en skugga som rör sig
cirklande över hågkomstens halft heliga altar.

Hela ditt liv är du formad av glömskan, som inte är rusets
dränkande tvätt utan kampen mot invanda minnen som syftat
till stillhet: nu segrar den utvalda gesten med frihetens styrka.
Inför plågan att minnas det valda och tyngden att fatta en tanke
står anden som oftast alldeles still, darrar en stund, och betänker
vidöppna sinnens stormar av känslor vid fjärilars vingslag,
tänker att nyföddas världar av känslor ej har någon gränsvakt;
ohjälpt av spärrar så tvingas den slutligt ta språnget att handla.