När floden kommer

(Johannes 2:19-21) Lyft böckerna från marken till en lämplig hylla. Plocka lökarna ur trädgårdslandet, låt det omogna förgås. Packa lätt: ta med två stycken av allt du vill behålla. Se till att båten är stor nog för dig och dem du älskar. Skicka bud med Ratatoskr att Ragnarök är här. Slösa inga tankar på det du kan glömma. Gör dig av med det som är alltför mycket dig. Och om allt rivs ner och vattentäcks i förtio dagar, se till, när allt är över, att bygga upp templet igen på tre dagar.

Skarpt ljus

Kanske var Orfeus oro befogad: Eurydike hade aldrig härdat ut ytans skarpa ljus. Det nya måste närma sig varsamt, med frö i utsträckt hand för att ekorren ska våga sig fram, och vara inslaget i flera lager papper som barnet själv får öppna på bemärkelsedagen. Ett hastigt avslöjande är som att röra vid en stekhet häll. Det är därför våren är outhärdlig: en morgon öppnar du ögonen och äppelträden blommar redan. Mosaikfönstren dämpar himlens kraft – var det Giordano Brunos avsikt när han krympte solen och kallade den en av stjärnorna? Avskärma ljuset, göra solen lättare att se.

Instrument

Ur oordning, under himlens mörker, då inget ögonblick lämnade spår, innan någon kunde teckna Guds konturer i dimman som steg ur Ginnungagap, före varje insikt: mödosam rensning. Den lagda vägen gav hjulet mening, på det byggda torget kunde samtalet andas. Att resa en katedral tog sekler av planering. Kirurgens kniv krävde en erfaren smed. Kanske var det i Mietkes verkstad i Berlin som Bach först rörde vid ett vältempererat klaver, och kände hur himlen kunde klinga genom mänskliga fingrar. Fingertopparna slipas av rynkor: generationers slit med grunden innan toppstenen glänser i guld, en månads vandringar för att fånga en tanke, ett halvt liv för att förmå säga "ja" i rätt ögonblick.

Lundagård

1. Våren var bortglömd men nu skimrar den i gryningen. Som om vintern aldrig funnits, fast snöfläckar och inre frost dröjer kvar tills de smälts av tulpanernas iver. Som om detta var den enda platsen där solen skiner: framför fontänens väldiga bägare - en värld i sig, ett tordyvlarnas avskilda hem. Och på planen runt den, ett större rike med barn som ritar bilder i gruset, där liv snuddar vid varandra, glider isär i den värld som är april: magnolians kronblad faller redan av och ett par trädgårdsmästare lägger upp planer för våren i tätskrivna anteckningsböcker innan regnet återföder dagen. Längre ut i parken, under lindarnas ostrukna blad smeker handen det befriade gräset medan duvorna prasslar i buskarna. Blodets minnen av en aningslös skirhet väcker i ådrornas puls en särskild iver i Lundagård, på en bänk ännu kall efter vintern: det vi är, är det vi söker efter. 2. Utanför parkens slutar det medvetna - nyvaken kliver du in på dess grus och somnar när du lämnar den. Och minnets hundar skrapar, klöser mot gränsen, och morgondagens plikter stapplar fram i oordning; Så mycket att greppa, så mycket att släppa. Men trots att huden är sval av aprilvinden har orden som ruvat i blodet samlat sig till glödande kol i ditt bröst – i ett andetag lämnar de dina darrande läppar likt röksignaler, i tron att tro kan rubba världen: ”Se dig själv i vitögat även ensam, fäktas mot det som förvränger, och backa in i sanningen; sök, tills du förlorar dig själv.” 3. Att söka efter det beständiga, att söka efter det som kommer tillbaka, att söka hålla kvar dagen med gräsfläckig hand innan solglimrande regndroppar sköljer bort alla bilder: även de val du aldrig gjorde skulle lett dig hit - inte hemmet du sökte, men löftet att det finns, där tanken är klar och tron är enkel och skir. Fontänens bägare kunde rymma Miklagård. Likaså är Lundagård ett sådant välde: hela parken är full av små städer… Allt annat må ägas av denna världens makter, men detta är en fredad plats, där den som är helt och fullt i nuet kan få världen utanför parken att stå stilla i tiden, och för den som läser kan orden bli ett nu, och kan säga, ”den söndagen var jag i Lundagård. Möt mig där. Möt mig då.”