Lundagård

1. Våren var bortglömd men nu skimrar den i gryningen. Som om vintern aldrig funnits, fast snöfläckar och inre frost dröjer kvar tills de smälts av tulpanernas iver. Som om detta var den enda platsen där solen skiner: framför fontänens väldiga bägare - en värld i sig, ett tordyvlarnas avskilda hem. Och på planen runt den, ett större rike med barn som ritar bilder i gruset, där liv snuddar vid varandra, glider isär i den värld som är april: magnolians kronblad faller redan av och ett par trädgårdsmästare lägger upp planer för våren i tätskrivna anteckningsböcker innan regnet återföder dagen. Längre ut i parken, under lindarnas ostrukna blad smeker handen det befriade gräset medan duvorna prasslar i buskarna. Blodets minnen av en aningslös skirhet väcker i ådrornas puls en särskild iver i Lundagård, på en bänk ännu kall efter vintern: det vi är, är det vi söker efter. 2. Utanför parkens slutar det medvetna - nyvaken kliver du in på dess grus och somnar när du lämnar den. Och minnets hundar skrapar, klöser mot gränsen, och morgondagens plikter stapplar fram i oordning; Så mycket att greppa, så mycket att släppa. Men trots att huden är sval av aprilvinden har orden som ruvat i blodet samlat sig till glödande kol i ditt bröst – i ett andetag lämnar de dina darrande läppar likt röksignaler, i tron att tro kan rubba världen: ”Se dig själv i vitögat även ensam, fäktas mot det som förvränger, och backa in i sanningen; sök, tills du förlorar dig själv.” 3. Att söka efter det beständiga, att söka efter det som kommer tillbaka, att söka hålla kvar dagen med gräsfläckig hand innan solglimrande regndroppar sköljer bort alla bilder: även de val du aldrig gjorde skulle lett dig hit - inte hemmet du sökte, men löftet att det finns, där tanken är klar och tron är enkel och skir. Fontänens bägare kunde rymma Miklagård. Likaså är Lundagård ett sådant välde: hela parken är full av små städer… Allt annat må ägas av denna världens makter, men detta är en fredad plats, där den som är helt och fullt i nuet kan få världen utanför parken att stå stilla i tiden, och för den som läser kan orden bli ett nu, och kan säga, ”den söndagen var jag i Lundagård. Möt mig där. Möt mig då.”