Rester av hösten.

En svärm småfåglar surrar insektslikt förbi några ruttnande ticktäckta stammar, dessa sedan länge övergivna hackspettsbon. Sturups norrbundna flyg dånar över den svala kvällsvinden, som nyss har blåst omkull ett jakttorn på andra sidan åkern. Strax fyller ett kallt regn himlen, fukt ångar från marken medan vägen slickas trött av regnets tungor; och slutligen når fuktig frisk luft ett par svultna lungor.

Hörsel

Vågor mot en strand:
vaknad hör jag istället
barnens andhämtning.

Syn

Zebror i vintern:
hjortar bakifrån bland
randiga björkar.

Till Häckeberga

En dåsig stumhet fyller luften som vore den mättad med fukt
och gruset behåller alla spår av det klara vatten
som runnit ned längs vägen mellan två väldiga ekar
högtidligt sträckande sig i åkallan till den blanka himmelen
med alltmer åldrade skuggor
i en tideräkning mätt i sekel.

Högt uppe svävar en svart kråka sidledes
belyst av solen målar den tecken på himlen
utan pensel, utan minne eller känslor,
endast i en teknik utan förståelse
kan denna blinda skrivare
undfly eftertanke och undkomma sig själv.

Stigen störs av en stormfälld gran, men dess slingringar
följs av fötterna fyllda av markens kraft
från en kraftfull svart bokstam glänsande våt
stödjande en genomdränkt sovande myrstack,
till vändpunkten vid ån, där en fläckig björk brustit på mitten,
dess övre del kadaverlikt ruttnande vid vattenbrynet.

Ruttnande grönska och förtorkade skal faller bort, men ord är frön
om det som blivit kvar, varje ord vill liv: nämnt är räddat,
genom att bli nämnt, i evighet, medan språket lever,
som träden drömmer långa drömmar om dig,
drömmer tills drömmarna tar form,
likt Prometheus' eld, av landskapets bestämmelse.

***

Djuphavsgrön vind andas mellan träd och mossa,
och grenarna som svajar långsamt under vattenmotståndet
speglas i pölar och ger så sken av rörelse
som om hemlighetsfulla skepnader smög strax utanför synfältet
i denna mångskiktade snölösa vinterbokskog
som är skogrånas förlorade fosterland.

Ja, förlorade, eller fria, orört av godtyckliga gränser,
där man kan ströva med småsten knastrande under fötterna,
bort från suddiga avbilder av upplevelser och bilder av tomhet,
när en fuktig nedblåst gren tjänar som stav,
och leran är mjuk under skorna,
och vinden smeker ansiktet kallt på väg efter nåt hem.

3 sinnen

Minus fem och klart:
hackspettens hackande hörs
tusen meter bort.

Haiku

Ett sträck gäss i skyn.
En särling ändrar riktning -
ett reguljärflyg.

Skogspromenad

En björkglänta efter regn:
hopp från sten till mossig sten
över vattensamlingarna.

Kring ekarna stiger vattnet,
rör vid frön, befuktar dem,
låter dem gro.

I en stor, kuperad bokdunge
skiner sedan solen.

Darkling

Januarihöst, och vinden är hård,
och ljuset lila bland granar;
namngivna träd lovar mig vård
när vinden för öronen blåst lock.

Över en klunga av svartnande björk
ristar en skata sitt stråk.
- Jag lyssnar så skarpt, lilla mörk,
på alla tänkbara språk.

Variation av tema på väg till Lund

Ett hål i åkern
där himlen skiner genom -
en regnvattendamm.

Haiku

Frid klockan fyra.
Åkerpölen speglar skumt
himlens aftonljus.

Ofärgat

Åkern är nyplöjt mörker
och i dammens krusade vatten
stormar en askgrå himmel.

En svan vit som kalk
doppar halsen i molnen.

Vinterfärger

På morgonpromenaden
hänger dagern stålgrå
över den turkosa ängen.

Förbi urvattnat gräs, mörkgrön vass och bleknat hö
leder skogsstigen, täckt av rubinröda löv,
förbi mossa mörk av krossade nötskal,
in i gläntan där mossan klättrar silvergrön upp bokstammar
till grenar där torra, bronsbleka löv inväntar snö.

Under granarna
väver fallna barr
höstens roströda matta.

Söndag

Mossbelupna stubbar under åldrigt sly.
Små duvstatyer under mossa.

Falken sitter länge stilla,
redo men inte alltid i jakt.
Lyfter, och svävar över vidder
där ett enda avlägset träd täcker himmlen.

Gryningspromenad

Tolv hjortar på heden
när den mörkt ljusblå horisonten
jagas väck av ljusrosa skyar
i fullmånens vakande sken
under en allomslutande himmel.