Simmerskan

Vilse i mörka vatten, och havets oförstående vågor slår i takt med hennes bräckliga hjärta. Bara i vild natur mäts den fulla styrkan av två stridande krafter - det kalla vattnet mot hennes uppsvällande kärlek till livet och barnen. Och havet tar ingen gisslan. Hennes uppgivna blick riktad mot den himmel hon är på väg att förlora, tills hon känner botten med tårna - och vet att stranden finns inom räckhåll, att de svala hällarna väntar bortom havets vågspel.

Kronologi

Vattnet virvlar i bäcken vinet snurrar i glaset och blodet flyter genom kroppen. Dagarna går sina varv i årens större varv. Allting kommer igen, men vi glömmer så mycket. Två dagar är inte fyrtioåtta timmar. Ett liv är inte åttio år. Men minnena ligger gömda i ögonblicken.

Babel

Hur goda avsikter Nimrod än hade, borde han genomskådat enighetens illusion: inga två talar samma språk, hur lika deras ord än må vara. Det är svårt nog att hålla ihop sig själv, med alla de som bor inom en - morfar i sin snickarverkstad debatterande med trubadurer från Provence, gamla matematiker som blivit biodlare bråkar med poeter på dårhus. Alla jag nånsin mött finns där, frön som grott i mitt inre. Hur ska dessa kunna samsas för att yttra ens ett ord?

Torso av Venus född ur havet

Hennes stigande rörelse har sedan länge stannat av fjäderlätt böjd, brösten vågtoppar över en mage som utan lidande bar livets smärta i sitt inre. Förr så fylld av ande men det inre ljuset har slutat skina fram då det inte längre söks av ett otämjt folk med hungrig och allvarlig blick. Bara hennes smaragdgröna överkropp svalkar ännu våra sinnen. Vågorna har slutat svalla, som om hennes födelse inte ryms i denna färdiga tid där ingenting riskeras. Hennes andning har stillnat. Ingenting utom skönheten finns kvar.