Absalons glömskas verk

Ack, Absalon, ärkebiskopsstaven måste redan vägt tung i din hand när Skeingeborg restes vid rikets gräns på ditt påbud, eller av soldaters händer, på land vunnet med härdat stål och tro. Än idag vilar muren omgiven av rostmörka vatten, på en ö där Helgeån blir sjö. Av balladen som levde här har vi bara stenarnas främmande texter kvar. Hur ska någon, Absalon, kunna minnas? Medan du sträckte dig mot solen dolde sig borgen i skuggan, och glömdes i ditt Köpenhamn, där blott en ensam röst kan höras bland de hundra historier som viskas: din krönikör Saxos hand förteg dessa stenar – men i glömskan blev de skonade från maktens hammarslag – ett minne räddat av glömskan: marken bevarade det skriften förträngde. Inte bara böcker bär historia, i skogarna fick allting växa vilt – gamla vanor, glömda vaggvisor levde kvar när fjärran kungar drog nya gränser, och vid elden möts ännu då och nu. Absalon, skåda din glömskas verk: här rör sig solen alltjämt från öst till väst, här viskar Skeingeborgs rester: ”Kungars fåfänga, rikens fall – allt förgängligt, men myrarna bär vittne. Sjöns sanka botten är äldre än era riken, och under Helgeån unga broar strömmar gamla, järnrika vatten.” Och här, i sommarens sista dis blir landskapet en fresk – formen är kvar fast färgerna bleknar och en hand sträckt mot solen blir en hand upplöst i ljus, men i kvällens brasas glöd återkommer borgen genom nya ord om gamla stenar. För Absalon, om du aldrig skådade sommarljuset över sjön vid Skeingeborg – minns detta: det är nu vi formar berättelsen om det som varit.