Midvinterkyla

Löven, som nyss grönskade för fullt, nyss glödde i höstens alla nyanser, har fallit och frusit fast i marken, tillfälliga fossiler på stenarna. Himlen skiner isblått, ett karg, oförtrollat sken och ditt hår har fler isgrå strån. Det gåtfulla är försvunnet, likt Persefone taget till underjorden. Trollen i sina hålor, älvorna sover i sina kupor. Det är märkligt när inget händer; prövningar kan man förstå, men en tid utan syfte är svårare att bära. Inte stillheten före barbarernas räd, utan stillheten en morgon ibland bergen när elden helt har brunnit ut - du trampar i askan, inte ens glöd kvar. Ryggsäcken packad, du blickar ut över vidderna och ingenstans en människa, ingenstans en hållpunkt, ingenstans dit fötterna vill gå.

Den förste vikingen

Vi bärs genom tiden likt ett barn i sin faders famn, med blicken bakåt över axeln för små för att fullt förstå vad vi ser. Men Jesus lade det förflutna och framtiden under sina fötter, valde att komma när det var som mörkast, in i land ockuperat av Motståndaren, för att befria de fångna. Vattnet var fast mark för honom, en livsstil vikingarna försökte följa: han tämjde vågorna, han visade oräddhet, att fest och liv är ett, vin åt de som törstar. Han formade sitt öde fyrtio dagar i öknen, fasta och kamp. Detta blev ett vikingaideal: sista kvällen innan en säker död, och han håller fest. Redo att dö, med en framtid att lära oss: bara genom världen kan världen bli räddad.

Salomons dårskap

Fikonträdet må blomma full av kraft men på hösten visa sig bära otjänlig frukt. Salomon, du kunde rättsskipning, vishetslära, arkitektur och statskonst, men det saknades något: för vad är den vishet värd som övergår i tanklös förlustelse? Arvet efter dig blev en orgie av överträdelser, ett tempel i ruiner. Kan ens ökenräven finna skydd bland dessa fallna stenar? Måhända för mig att bygga på min egen boning - det är svårt att lämna ett hus man byggt, men vem kan finna skydd i ett obyggt?

Morgonrodnad

Den största trösten finns i gryningen. Livet väller upp till himlens gräns i de flyende stjärnornas rodnad. Rödhaken sjunger bort nattens klädsel ifrån marken, ifrån himlarymderna. Eken, full av minnen, kliver fram ur mörkret som en vakande legionär och tappra nyckelpigor bär blodet på sina välvda sköldar. Allting gror ur denna timma. Allt det saknade finns ännu kvar i markens ömma famn.