Medan ostronbankarna fylls med tidvatten och landet löses upp i diset i fjärran och måsarna letar rester bland fallna skal sjunker solen sakta bakom molnen och lätta droppar börjar falla. Inget riktigt regn, bara svala droppar i en normandisk sommar: samma regn och samma hav som när jag var åtta år. Jag minns tidvattnet, men inte hur vattnet slukar allt detta land. Nyss fanns här rev, sandbankar, små krabbor - nu allt borta. Bara klostret reser sig ännu ur vattnet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment