En värld som inte blev av

Så svårt att bryta upp när du nästan drömt dig hemma - ändå lyfts nålen ifrån skivan innan kören återkommer i triumf. Även om slutet är nära, är slutet aldrig här - och det som närmar sig fulländning blir mindre och mindre ditt. Men en dag som doftar efter regn, när kaffet ångar på altanbordet, och sparvarna kastar skuggfigurer på gräset, sätter det sällan spelade sista stycket sitt avtryck på landskapet och blir återskenet av en perfekt värld.

Botaniska trädgården

1.

Din hemvist är inte minnena, som blott är en samling skuggor ur denna flyktiga tillvaro mellan trollhassel och gråtimjan, blott detta: linjer dragna i tomhet. Och varje dragen linje blir snart en gräns som delar världen, och väl ristad, förblir, även när dess spår och syfte suddats ut... Ändå sökte du dig ut i minnets gränstrakter en gryning då februari föll mellan husen bortom tanken att "allt kommer att bli bra"; genom stadens slingrande gator rullade dimman förbi staketen som inte avskärmar något land in över botaniska trädgården där vattendroppar faller från firmamentet, likt allt faller, ner på minnets stalagmiter i ditt inres grotta. Din hemvist är inte i drömmarna och inte i de fem sinnenas bur där du hålls fängslad av gamla vanor och ser ut genom dess små fönster; men världens hjärta slår med starkare hammarslag än alla murar och att bryta sig ut är att bygga sig ut, och din hemvist är inte heller här, bland växterna i botaniska trädgården om våren, eller om du redan var på plats långt innan snödropparna blommade. 2.

Två pelare, mossbelagda, flankerar ingången – kanske var detta vägen du kom in, mellan Jakin och Boas, eller är det vägen ut? Och ändå, mellan de kala växtbäddarna väver vinterljuset sin melodi, en sång, om det som inte blir av, och vinterstillhetens svaga doft av havtorn som motgift mot uppgivenheten, en dröm om att än en gång känna tidvatten mot fotknölarna – Och även om detta har hänt förut så finns det mening i det återupplevda, när gamla övertygelser tystnar öppnas möjligheten till en annan, större värld. Och även om detta har sagts förut så kräver språket påminnelser och omformuleringar, man kan bara leva i nuet om det förgångna också är nära. Och även om detta har känts förut Så är det i denna stund det känns och det är som om det alltid känts som på gränsen in i en dröm och du vänder på dig i sömnen och drömmarna sjunker ner i andra sidan av kroppen och tidvattnet stiger och ålnaten sträcker sina armar kring dig...

3.

Den fuktiga dimman dröjde länge över botaniska trädgårdens karta, och du leddes av längtan längs lederna där alla växter är namngivna, men deras väsen ändå obegripna; - Om allt är förutbestämt och flodens flöde väljer vilka strömmar vi kommer att följa vilka virvlar vi kommer att sjunka ner i, är vår uppgift att försöka finna mening i det hela och förstå våra skenbara val– tiden en labyrint där det förflutna inte ännu är helt bakom oss: koltrasten sjunger vinter i februari, och hur många gånger har du inte stannat någon för att be om hjälp olika ansikten varje gång samma ansikte varje gång… Och du frågade Sfinxen, ”vem, eller vad, tämjer tidens flod?” tålmodig tystnad det enda svar du fick, och en motfråga, ”Vad gör att du ser just denna värld? Vad är det som väljer?” 4.

Genom den botaniska trädgårdens förföriska dimma gick du i hopp om att gå vilse på en väg dold bakom återstoden mot en till synes ouppnåeliga viloplats där du sökte vila medan de lövlösa träden skar morgonljuset och mätte ut parken i länder avgränsade av mörker. Av de två vägarna därifrån valde du den brantare och stegade dess trappa ner till där du fann daglilja, flikrabarber, och fänrikshjärta, och tog deras mening med dig hem… Friden i tystnaden, i varandet, i icke-varat, inte i musikens avklang, nej, utan friden i nuet: vakna har vi bara uppmärksamheten, inget annat tillhör oss. Och du vaknar till, och öppnar ögonen, och det är inte en syn, du urskiljer varken skepnad eller konturer, ett oformligt ljus hägrar framför dig, som en syn genom en främmandes ögon, likt någon blind som ser för första gången, ser en ny värld, där varken vattenklövern eller bäckveronikan finner tillflykt och du gnuggar ögonen tills världen återtar sin bekanta form och du kan åter falla i sömn, falla i dröm, och ålnaten sveper åter sina armar kring dig….

5.
Talgoxar och blåmesar, oinbjudna men välkomna,

som ett svävande intermezzo i trädgården, försökte förstå marken och vad som dolt sig i den innan vintern släppt sitt grepp och solen vävt liv i frusna grenar... Tiden, säger de, stannar inte för någon, men idag stod allting still medan fåglarna dansade, - deras dans uråldrig, talandes om minnen äldre än språket om det som undflyr ord, i dansen fanns inte tvekan, bara gesterna själva, steg på grusgångar i slingrande mönster, dansen blev en del av vinden varje steg en sten som rubbas en ring på dammens yta. Som första steget i ett alkemiskt bröllop, där scenen inte spelar någon roll – det är dansen som bär mening, inte vattnet, inte marken, inte stenarna under fötterna. Rörelsen, dansen, är alltid densamma oavsett var, oavsett tidens flod…

6.

Bredvid eken, vid dammens kant, där det förflutna, nuet och framtiden smälter till ett, under de sista stjärnbilderna som lyser genom den lätta dimman, där stannade du och väntade för att möta den främling du kommer växa till att bli; och du ämnade tala med honom innan stjärnbilderna slocknade, så att det omöjliga för dig att förstå skulle bli begripligt för honom och klart för de som följer efter. Och du såg en tvehövdad orm stående framför dig, sägandes, ”Vad letar du efter så förtvivlat, med sådant tvivel? Är det baklänges du, likt Cassandra, minns världen? vägen ut ur labyrinten är inte vid tidens slut. Vid dödens port är det för sent att vakna: du måste återvända, leva om allting – men en dag, när tidvattnet vänder, och du blickar ut över havet kommer den stund då inget, inte ens din blick, finns kvar...” 7.

Och när dimman skingrats framträdde allt som en strålande vävnad, ljus av olika styrka skapandes en gobeläng av varande: att se väven vi lever i och inse att den går rätt igenom människan, det som du kallar dig är också del i andra de trådar du kallar ditt öde spinner nornorna också andras liv med, det som är du är inte ett, inte det du trodde eller lärt dig för mönstret går tvärs igenom – ditt jag är del av många trådar – den som gick där är inte längre du, du är inte kroppen, inte tankarna, inte känslornas enhet du är inte ens du mer än i lågan som i detta ögonblick flämtar efter andan medan Dixit Dominus klingar genom kylan. Ögonblicket av fulländning kan komma mitt i livet – att få en glimt av alltet, där allt som är, är ljus: riket fanns redan inom dig. Och utanför grindarna stod de vilda djuren,

klädda i tystnadens rustning.