Skottsk vår

En sval bris buren över karga vidder

  flödar genom södra Skottlands svagt böljande ängar;

  här växer enstaka skogsdungar i lä på kullarnas sydsidor,

Och frigående boskap, ömsom idisslande,

  ömsom långsamt strövande ned mot vattendragen,

  finner sig hemma bland lummiga ruiner.

Den råa friskhet som vårsolen förlänar,

  innan världen är uppvärmd för barbenta lekar i gräset,

  formar landskapet mellan gärdsgård och kvällsvila

  till ett ly där naturens rytmer syns spelas i unison.

Det är märkbart, att vad komma ur tidens hjul

  är bekant men alltnog förnyat, som om ingenting har hänt,

  som om samma framgångar kunna uppnås igen

  utan behovet att upprepa misstag.

Vårsol

Likt vattnet en bäck

formar dig tidens blida flöde

varje händelse en droppe

som rinner genom livet

och när diset viker undan

vid vinterns avskedstimma

skapar solens starka strålar

de vackraste av stunder;

ja, trots minnenas skörhet

väcks du till vid vårens anfall,

hänryckt av solens stränga klarhet

ur halvdagrarnas svaga skimmer

till skönhetens intensiva sken.

Tidig vår.

När varje skarpt formad snöflinga
fri och stilla i världsalltet

under solens oförblommerade påverkan
antar en mer flytande skepnad

och sammanflödar med annan smält is
till ett enda klart, rinnande vatten utan skarvar.

Haiku

Efter snö måne.
Hemfärdens givna sällskap:
minnen av tystnad.

Kring Mejeriet i Lund.

Inte bara tredjedagssnöns många nyanser
- från gräddvit via grusgrå till snö mörk som asfalt -
utan mer specifikt erfarenheten av hur, just innan gatlyktorna tänts,
snön på taken skiner med precis skyns obelysta ljusblåa skimmer
så att taknockarna försvinner i himmelen.

Och kullerstenarna, fuktiga av smält snö,
speglar billyktornas sken i ett otal riktningar.