Haiku del mare.

Lin blommar havsblått
på böljande skånsk åker
i frisk sommarbris.

Sommarsolstånd.

Konturerna skärps
när skir skogsgrönska mörknar
mot bleknande säd.

Försommar.

Maskrosens vita glob
splittras i hundra frön
var och ett en värld i sig.

Växten är fröets fotspår
på dess färd genom rymden.

Livstecken.

Grönt, lätt grönt och gult.
Trädet vitt över ljusblå moln.
Fröet skär sitt skal itu.

Nära påsk.

Inringad av frost
framhävs haren på ängen
av morgonsolen.

Vårstrof.

Våren blåser genom naturen
och sovande växter väckes igen;
Träden mäter temperaturen,
det mörkgröna gräset snötäcks visst än,
lite grann, som Bore uppburen
hållt kronan av snö för närmaste vän.

Morgonmarsch

I den lätta dimman
under morgontimman
före sju
glädjer nu
dels nattfrostens glitter
dels fågelsångens kvitter
den som går
och förstår
att hjärtats hårda slag
och snabba andetag
är morgonmarschens lag.

Dagen är här
utan besvär
när man är
närmare
kär.

Om minnet

Hela vår kunskap har formats av glömska, likt hörseln försakat
ljud utan mening som surrar i luften. För fakta kan växa
till insikt när ungdomens felgrepp förträngs genom ånger, och drömmen
är borta när dagen har grytt, och de ärr som finns kvar är av huden
en del. Men glömskan är ingen förlust, som när snö töar bort och
slukas av marken upp, utan liknar den fruktbara myllans
särskilda val av ett frö, ibland tusen som pockar att finnas;
jorden låter det gro, när den gömmer de andra i mörker.

Frågan vad minnet kan vara, och formen på tanken som kvarstår
så stark när glömskan har verkat, dess Donna mi prega, blev väckt längs
vägen där tankar har lätt för att grodda, utanför Råby, den 'Stora'.
Vem minns åt gräset att spira om våren? Och hur minns sen Denne
ängen åt väster i starkare grönt än den östra, när solen
vakar till sjutton och tretti och temperaturen har stigit?
Ges man hjälp med att glömma de rester av drömmar som aldrig
slog rot? samt de intentioner man aldrig har trott på med styrka?
Leds man till tystnad, som åkern av plogen plöjes till glömska?

Minns att två människors liv blott kan tvinnas till ett när
enskilda liven har glömts till en del, och antagit den form som
passar de bägge. Att minnas för mycket ger handlingsförlamning,
pressad att återigen låta misstag begås, eller återta gester,
tärande tunga, av åldrade löften begraven, till mönster
på framtida knutar begränsad. Men glömska kan hjälpa en släppa
tryggheten vid att lämna varendaste yttring intakt och
sansat ge plats till de ord efterkommande söker uttrycka.

Styrande makt kan diktera en glömska som följs utan tanke,
nacken böjd, syftande till att den ordning som är cementeras
tillräckligt hårt så naturen kan gömmas, som fåglar i flockar
så stora att alla i flocken tycks tro att de följer i spåret
på någon annan, och ingen har aning om hållet till solen.
Gentemot detta kan minnet fungera med krossande styrka,
likt torkade bitar av trä, som man lagt ned i blöt, kommer vidgas
med kraft, och kan nyttjas som kil till att bryta i stycken ett stenblock.

Lyssna nu noga och hör hur naturen vill be att du lämnar
de kartor du samlat därhemma, och ser på den värld som är redo
ge sig till dig, och formas av glömska, likt lera skall formas
i drejarens hjälpande händer. Kära namnlösa Musa,
du som har makt över glömskan, de vägar du färdas är mjuka;
längs med vattnet i bäcken du porlar så vän under strömmen:
'Nysta upp dina steg,' vill du säga till mig, 'och nedteckna
resan från slutet till början, och varva så ned, på det sätt som
stundtals är gamla, utmattade människors slutliga handling.'

Släppta av vintern och stärkta av vila så vänder vi åter
ur den dvalan som slutit oss hårt. Fastän vad i ens inre
väcker en sovandes själ? Och hur våren kan minnas var lökar
gömt sig i gräset har ej någon svarat med annat än 'därför.'
Ett papper i bäcken flyter i strömmen och vänder tillbaka
två gånger vänder det åter förr virveln suger den med sig.
I pölens stillsamma vatten dyker tordyveln till alger
på botten och upp till luften igen; granarna speglas i ytan.

Minnet av döden som kommer en dag, den bild av den tid då
framtiden slutligen upphör att vara, man bär i sitt inre,
det är det enda som döden kan komma betyda för oss, och
när snön så försvinner på våren så framstår det klart att ditt liv kan
vända tillbaka, likt harar och falkar åter kan skådas
på ängen. Måhända är glömskan den endaste verkliga döden,
sidorna rivs ur minnenas bok: en abstrakt entitet
cirklande över hågkomstens nästan heliga altar.

Hela ditt liv är du formad av glömskan, som inte är rusets
dränkande tvätt utan kampen mot invanda minnen som syftat
till stillhet: nu segrar den utvalda gesten med frihetens glädje.
Inför plågan att minnas det valda och tyngden att fatta en tanke
står anden som oftast alldeles still, darrar en stund, och betänker
vidöppna sinnens stormar av känslor vid fjärilars vingslag,
tänker att nyföddas världar av känslor ej har någon gränsvakt;
ohjälpt av spärrar så tvingas den slutligt ta språnget att handla.

Illiaden

Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus

-Homeros, via Erland Lagerlöf, 1912.

Vattenfärger.

Någon har målat med vattenfärger idag;
husens tegelröda, den oplöjda åkerns gröna och gula,
den plöjda åkerns bruna, himlens ljust blågrå.

Och som när man målar, och penseln är smutsig
och man doppar den i vattnet och drar den över pappret
för att bli av med de sista våta färgfragmenten,

detta var färgen hos de kvarvarande snödrivorna.

Snöoväder

I blåsten rusar snöflingorna mot ögonen
men väjer vid vindrutan.

Snön far som viperor över vägen. Allt
tätare zick-zack, allt giftigare halka.

Åkern, träden och husen syns inte mer,
en rödbrun oklippt pil sist kvar innan
landet suddas ut av snöstormen.

       ***

Den främmande topografi snöhögarna,
drivorna och snötäcket hade byggt upp
föll snart samman under
gumman Tös trollska dimma.

Motor

'Människan är naturens motor'
viskar stanken av gamla betor
utlagda till hjortars enkla fröjd,
jästa, mosade till smet;
men nyss fällda granar staplade på höjd
doftar smått förgänglighet:-

är inte skogen sluten
i sin form? Växer träden för sakta?
Men dagen löser knuten:
föränderligheten i livet är fakta.

2 epoder

Månen glider mellan disiga skyar
över spretiga grenars svarta siluhett
mot en gryningsmörk, djupblå fond.

       ***
Regnet bygger mosaik på fönstret.
En dropptung fläck ger upp -
en rännil ned längs rutan.

Ur ordboken.

Myriad, räkneord.

Antalet frön som tidigt på våren spontant gror
i åkerns nyss plöjda mylla och signalerar:
Livet är allestädes närvarande och oförinteligt.

2 antistrofer

Först sagt, sedan känt
- vems är denna tredje plats,
bägges djupare orsak?

Venus ensam stjärna
över markens femhundra
elektriska sken.

2 strofer

Åkerns grönbacke:
horisonten höjd över
all bebyggelse.

Ett svagt regn sänker
seneftermiddagshimlens
gråskala en ton.

Vinter i Häckeberga.

Midvinterns klarhet sammanfogas mödosamt, i mörkrets månad belyser ljuset blott detaljer; Linné måste utmattad räknat ståndare hos vintergäcken oavbrutet avbryten av kyla eller mörker, vind eller väta. I minnet förblir kaleidoskopiska spår av solens försvinnande eller någon ännu oregistrerad, halvfärdig förnimmelse, hjälpligt noterade de dagar gryningssolen glödgar molnens undersida i en ljusturkos himmel. *** Det fastfrysta gruset och den kalla, stilla luften kvarstår under ljusa timmar som en skärpning av syn, andning och känsel; vattenpölen, här, täcks av krossad, återfrysen is, ett minne från en vitsvart värld vars kyla grundlägger rena observationer, som där: en solvärmd sten har smält hål i snön. *** Under en ljusvattnad luftstrimma överbryggas solnedgångens blodapelsinröda himmel av skyar av gulbleknat papper flankerade av djuplila sken. En halv himmel bort härskar natten och en trekvarts måne, och i det lätta mörkret klipper träden ut allt fler siluetter allt djupare i skogen tills himlen blott är skärvor mellan träden och nattens enda sken är lyktans speglingar i hjortarnas ögon.

Rester av hösten.

En svärm småfåglar surrar insektslikt förbi några ruttnande ticktäckta stammar, dessa sedan länge övergivna hackspettsbon. Sturups norrbundna flyg dånar över den svala kvällsvinden, som nyss har blåst omkull ett jakttorn på andra sidan åkern. Strax fyller ett kallt regn himlen, fukt ångar från marken medan vägen slickas trött av regnets tungor; och slutligen når fuktig frisk luft ett par svultna lungor.

Hörsel

Vågor mot en strand:
vaknad hör jag istället
barnens andhämtning.

Syn

Zebror i vintern:
hjortar bakifrån bland
randiga björkar.

Till Häckeberga

En dåsig stumhet fyller luften som vore den mättad med fukt
och gruset behåller alla spår av det klara vatten
som runnit ned längs vägen mellan två väldiga ekar
högtidligt sträckande sig i åkallan till den blanka himmelen
med alltmer åldrade skuggor
i en tideräkning mätt i sekel.

Högt uppe svävar en svart kråka sidledes
belyst av solen målar den tecken på himlen
utan pensel, utan minne eller känslor,
endast i en teknik utan förståelse
kan denna blinda skrivare
undfly eftertanke och undkomma sig själv.

Stigen störs av en stormfälld gran, men dess slingringar
följs av fötterna fyllda av markens kraft
från en kraftfull svart bokstam glänsande våt
stödjande en genomdränkt sovande myrstack,
till vändpunkten vid ån, där en fläckig björk brustit på mitten,
dess övre del kadaverlikt ruttnande vid vattenbrynet.

Ruttnande grönska och förtorkade skal faller bort, men ord är frön
om det som blivit kvar, varje ord vill liv: nämnt är räddat,
genom att bli nämnt, i evighet, medan språket lever,
som träden drömmer långa drömmar om dig,
drömmer tills drömmarna tar form,
likt Prometheus' eld, av landskapets bestämmelse.

***

Djuphavsgrön vind andas mellan träd och mossa,
och grenarna som svajar långsamt under vattenmotståndet
speglas i pölar och ger så sken av rörelse
som om hemlighetsfulla skepnader smög strax utanför synfältet
i denna mångskiktade snölösa vinterbokskog
som är skogrånas förlorade fosterland.

Ja, förlorade, eller fria, orört av godtyckliga gränser,
där man kan ströva med småsten knastrande under fötterna,
bort från suddiga avbilder av upplevelser och bilder av tomhet,
när en fuktig nedblåst gren tjänar som stav,
och leran är mjuk under skorna,
och vinden smeker ansiktet kallt på väg efter nåt hem.

3 sinnen

Minus fem och klart:
hackspettens hackande hörs
tusen meter bort.

Haiku

Ett sträck gäss i skyn.
En särling ändrar riktning -
ett reguljärflyg.

Skogspromenad

En björkglänta efter regn:
hopp från sten till mossig sten
över vattensamlingarna.

Kring ekarna stiger vattnet,
rör vid frön, befuktar dem,
låter dem gro.

I en stor, kuperad bokdunge
skiner sedan solen.

Darkling

Januarihöst, och vinden är hård,
och ljuset lila bland granar;
namngivna träd lovar mig vård
när vinden för öronen blåst lock.

Över en klunga av svartnande björk
ristar en skata sitt stråk.
- Jag lyssnar så skarpt, lilla mörk,
på alla tänkbara språk.

Variation av tema på väg till Lund

Ett hål i åkern
där himlen skiner genom -
en regnvattendamm.

Haiku

Frid klockan fyra.
Åkerpölen speglar skumt
himlens aftonljus.

Ofärgat

Åkern är nyplöjt mörker
och i dammens krusade vatten
stormar en askgrå himmel.

En svan vit som kalk
doppar halsen i molnen.

Vinterfärger

På morgonpromenaden
hänger dagern stålgrå
över den turkosa ängen.

Förbi urvattnat gräs, mörkgrön vass och bleknat hö
leder skogsstigen, täckt av rubinröda löv,
förbi mossa mörk av krossade nötskal,
in i gläntan där mossan klättrar silvergrön upp bokstammar
till grenar där torra, bronsbleka löv inväntar snö.

Under granarna
väver fallna barr
höstens roströda matta.

Söndag

Mossbelupna stubbar under åldrigt sly.
Små duvstatyer under mossa.

Falken sitter länge stilla,
redo men inte alltid i jakt.
Lyfter, och svävar över vidder
där ett enda avlägset träd täcker himmlen.

Gryningspromenad

Tolv hjortar på heden
när den mörkt ljusblå horisonten
jagas väck av ljusrosa skyar
i fullmånens vakande sken
under en allomslutande himmel.