Efter solnedgången

Mellan denna seglats och den nästa finns en hamn där allt är stillhet. Där floden rinner ut i havet. En plats i berättelsens utkant men som man inte kan förbigå. Där vågorna faller på stranden. Där stenvägen leder tillbaka till sig själv. Där råder en tomhet utan att något saknas. Där det förutspås regn, men himlen förblir klar. Där handen är stilla utan att vila, orörlig men ej hämmad. Där finns inget hopp att resa vidare men heller ingen förtvivlan. En plats som man kommer ihåg, men inte riktigt minns. Många gånger har jag klivit ner i dess flod, men minnena sköljs bort. I fjärran blinkar en fyr långsamt.

Isenheimaltaret i Colmar

Rummet är svalt. Mellan bebådelsens skinande planetvärld och uppståndelsens väldiga brinnande ljuskrans, i färger och former som inte fanns när de målades, som knappt finns idag, på mittplatsen, i tidens nav, efter sucken på Golgata: den korsfästes skin är grönt, sargat, redan i förruttnelse.

Speglar

Det smala leende som döljer ett halvt liv, andras världar, som för dig knappt finns, som frost samlad från gräset en höstmorgon, som ej kan bli nära, som är som fjärran moln - vad rör det solen att Venus passerar framför henne? Vad gör det att i en spegels stilla vatten skymtar platser som knappt finns? Att ett inre landskap vecklar ut sig bortom synranden, där vattnet kan rinna uppåt, där vågorna slår från stränderna vars sand en gång var glas vars glas en gång var stjärnor? Så mycker värld man aldrig får se men hjärtat dunkar med samma kraft både där och här.

Sårbarheten, felbarheten

Det vi hade var tid och det solblekta havet men nu är du långt härifrån, eller snarare, jag är långt ifrån där du nu är. Och det som hänt är som sanden i ett timglas som sakta rinner ifrån mig det jag hade blir mindre och mindre mitt men också min tidigare sårbarhet, felbarhet blir något som tillhör ett äldre jag.

Simmerskan

Vilse i mörka vatten, och havets oförstående vågor slår i takt med hennes bräckliga hjärta. Bara i vild natur mäts den fulla styrkan av två stridande krafter - det kalla vattnet mot hennes uppsvällande kärlek till livet och barnen. Och havet tar ingen gisslan. Hennes uppgivna blick riktad mot den himmel hon är på väg att förlora, tills hon känner botten med tårna - och vet att stranden finns inom räckhåll, att de svala hällarna väntar bortom havets vågspel.

Kronologi

Vattnet virvlar i bäcken vinet snurrar i glaset och blodet flyter genom kroppen. Dagarna går sina varv i årens större varv. Allting kommer igen, men vi glömmer så mycket. Två dagar är inte fyrtioåtta timmar. Ett liv är inte åttio år. Men minnena ligger gömda i ögonblicken.

Babel

Hur goda avsikter Nimrod än hade, borde han genomskådat enighetens illusion: inga två talar samma språk, hur lika deras ord än må vara. Det är svårt nog att hålla ihop sig själv, med alla de som bor inom en - morfar i sin snickarverkstad debatterande med trubadurer från Provence, gamla matematiker som blivit biodlare bråkar med poeter på dårhus. Alla jag nånsin mött finns där, frön som grott i mitt inre. Hur ska dessa kunna samsas för att yttra ens ett ord?

Torso av Venus född ur havet

Hennes stigande rörelse har sedan länge stannat av fjäderlätt böjd, brösten vågtoppar över en mage som utan lidande bar livets smärta i sitt inre. Förr så fylld av ande men det inre ljuset har slutat skina fram då det inte längre söks av ett otämjt folk med hungrig och allvarlig blick. Bara hennes smaragdgröna överkropp svalkar ännu våra sinnen. Vågorna har slutat svalla, som om hennes födelse inte ryms i denna färdiga tid där ingenting riskeras. Hennes andning har stillnat. Ingenting utom skönheten finns kvar.