Självdeklaration

Åren skrivs av och arkiveras. Efter att ha försökt källsortera mina tankar förblir vissa utlägg oredovisade: då jag suttit på bänken i skuggan mellan mimosan och citronträdet utan att lyckas finna ro.

Efter solnedgången

Mellan denna seglats och den nästa finns en hamn där allt är stillhet. Där floden rinner ut i havet. En plats i berättelsens utkant men som man inte kan förbigå. Där vågorna faller på stranden. Där stenvägen leder tillbaka till sig själv. Där råder en tomhet utan att något saknas. Där det förutspås regn, men himlen förblir klar. Där handen är stilla utan att vila, orörlig men ej hämmad. Där finns inget hopp att resa vidare men heller ingen förtvivlan. En plats som man upplevt, men inte riktigt kommer ihåg. Många gånger har jag klivit ner i dess flod, men minnena sköljs bort. I fjärran blinkar en fyr långsamt.

Isenheimaltaret i Colmar

Rummet är svalt. Mellan bebådelsens skinande planetvärld och uppståndelsens väldiga brinnande ljuskrans, i färger och former som inte fanns när de målades, som knappt finns idag, på mittplatsen, i tidens nav, efter sucken på Golgata: den korsfästes skin är grönt, sargat, redan i förruttnelse.

Speglar

Det smala leende som döljer ett halvt liv, andras världar, som för dig knappt finns, som frost samlad från gräset en höstmorgon, som ej kan bli nära, som är som fjärran moln - vad rör det solen att Venus passerar framför henne? Vad gör det att i en spegels stilla vatten skymtar platser som knappt finns? Att ett inre landskap vecklar ut sig bortom synranden, där vattnet kan rinna uppåt, där vågorna slår från stränderna vars sand en gång var glas vars glas en gång var stjärnor? Så mycker värld som aldrig syns men vinden blåser dit den vill både där och här.

Sårbarheten, felbarheten

Det vi hade var tid och det solblekta havet men nu är du långt härifrån, eller snarare, jag är långt ifrån där du nu är. Och det som hänt är som sanden i ett timglas som sakta rinner ifrån mig men också sårbarhet, felbarhet blir något förflutet.

Kronologi

Vattnet virvlar i bäcken vinet snurrar i glaset och blodet flyter genom kroppen. Dagarna går sina varv i årens större varv. Allting kommer igen, men vi glömmer så mycket. Två dagar är inte fyrtioåtta timmar. Ett liv är inte åttio år. Men minnena ligger gömda i ögonblicken.

Babel

Hur goda avsikter Nimrod än hade, borde han genomskådat enighetens illusion: inga två talar samma språk, hur lika deras ord än må vara. Det är svårt nog att hålla ihop sig själv, med alla de som bor inom en - morfar i sin snickarverkstad debatterande med trubadurer från Provence, gamla matematiker som blivit biodlare bråkar med poeter på dårhus. Alla jag nånsin mött finns där, frön som grott i mitt inre. Hur ska dessa kunna samsas för att yttra ens ett ord?