Sommarvinden smekte det sömnlösa havet
och månen, bara månen, speglade sig i vågorna
och jag minns saltkristaller på mina axlar
och himlen oändlig
och havet oändligt
och allt det okända där bortanför
och vattnet sköljde mot mina fötter
och alla dessa stenar var jättar
som spejade ut över Östersjön
likt obelisker skulpterade av vind, sol och väta
likt runstenar utan ristare.
Även om jag var där när riddarnas profiler ristades i bergen, och trubadurerna sjöng på fåglarnas språk, och även om jag var där när ni dräpte Leviatan, är jag inte där imorgon. Inte än. Och även om jag är här, igen, alla dessa år sedan första gången i Nice, och husen har åldrats sedan dess och staden är en annan än när Maria Magdalena seglade förbi och stranden en annan än igår är havet ändå sitt samma, ständigt skiftande, jag, och det som en gång varit sett kan nu ses med ögon som sett mer. Men tiden fortsätter och världen fortsätter obevekligen och inte ens döden, tror jag, vore slutet på allt, och det vi kallar början bara skiljelinjen mellan ett före och ett efter fastställd i efterhand, avresan en plats i nuet som snabb försvinner bakåt tills vi igen står mitt i, som ett vinddrivet palmblad - och om jag når min skugga skimrar ännu en skugga i fjärran när jag uttalar mitt riktiga namn viskas ännu ett namn ur djupet. Vi lever varken i dröm eller klarhet, sökande i dunklet efter avsikt och mening, och även om vi kan sträcka ut en hand så är okunskapen om framtiden ändlös. I drömmens fristad är tryggheten flyktig och uppvaknandet är ett fall ut i ovissheten där vi försöker finna något att hålla i medan luften viner omkring oss – förunderligt att vi inte krossas, förunderligt om vi hade krossats kort vår tid i fallet, men även det övergående är ovärderligt: som om vi alltid är mitt i skeendet för att beskriva de finare förnimmelserna och tränga djupare in i tillvaron och låta världen ha djupare medkännande med oss så att den finner gränserna för sin barmhärtighet, eller dess gränslöshet. Under Nice gator vilar en glömd era där konturerna av en forntid glimtar till. Solens strålar genomborrar kroppen med sådant allvar att själen tystnar en minut. Trots att vi är de sköraste av varelser för vilka alla platser är tillfälliga, är vi så försiktiga med kärleken, detta ansvarstagande inför världen, så rädda för att älska för när vår kärlek väl är vald – som om det funnes något val – kan vi älska så starkt att himlen skälver och himlen bortom himlen skälver. Kärlek likt en fyrbåk i världens mörker: även det ordlösa mysteriet kan uttryckas i ord.
På berget vid mitt barndomshem där vinbergssnäckor kröp omkring mellan hjärtbergenior och jättebjörnlokor hade ett rivet hus lämnat tegelstenar efter sig varav man kunde bygga en koja och ifrån bergets topp kunde jag likt upptäcktsresande Humboldt se världen och förstå hur hela universum hänger samman - eller i alla fall min värld - med det oskyldiga högmod bara ett barn kan besitta. *** Det är inte lätt att vara barn när varje känsla är ett väldigt berg, varje vattenpöl en sjö, varje ögonblick du är ensam är du övergiven, och världen har inga begrepp att hänga känslorna på - men ur den obegripliga världen växer barnets värld till en plats där framtiden är obegränsad. **** Jag minns en afton på gränsen mellan vinter och vår i en kranskommun tidigt åttiotal när Ebba Grön var som störst och Ebba hette hon i klassen och mormor hämtade från skolan och över vinterstigen skimrade Vintergatan längs vägen hem lurade troll bakom vartannat träd men mormors hand omslöt min och höll borta allt ont och mormor som sedan blev så tunn.
"Det är svårt" brukade de
med fårade ansikten
och förstående ögon säga,
"att inte vara vuxen,
att se på världen
utan att leta orsaker
utan att försöka förklara
och det är ingenting
att lägga för mycket
tid eller kraft på."
Men idag, med nattsnöns
fuktiga dämpande lager
är man nästan som nyfödd igen
utan föresatser eller krav;
Världen är otolkad, sebar endast med barnaögon
och solen lyser upp molntäcket,
vinterdagen tycks oändligt, befriande lång
och alla ljud har dämpats i vitt;
så stilla att både andning och steg kan höras.
Kottarna hänger
som mörka äpplen på snötyngda grenar
och här har nyss en hare skuttat
och skator högst upp på träden
böjer de veka kvistarna under sin tyngd.
