Nautisk skymning.

Plötsligt fanns där ingenting -
bara havet ensamt, igen.
Och tre moln vilande högt ovan
och havsströmmarna fraktande
tyst kunskap genom djupen.

Och du sträckte fingrarna mot vattenytan
och blinkade skyggt
medan vinden kylde dina bara armar
och ditt hjärta var redo att slå rot
och växa till den raraste blomma.

Detta är hur jag kommer minnas dig, om många år:
hur bara du kunde tämja havet med så sköra händer…

Och i stillheten, vågornas skönhet
nära din hud:
krusningar över vattnet
en bit ifrån land
innan himlen täcktes av måsar.

Måsen

I måsens kalla ögon bara havets horisont
som skiljer himmel från avgrund.
Efter att ha lärt sig om avstånd
vänder han aldrig åter;
enkel resa mellan vatten och luft.

Han har lämnat land så ofta
att marken blivit en illusion att försaka -
ut över vattnet med en kort blick nedåt
sedan vrids huvudet långsamt framåt
och bara hav kvar i hjärtat.

Förstulna dagar

1.

Den första skapelseakt vi erfar
efter vi lämnat barndomens Eden
är hur språket får världen att förändras;
det sagda rör sig i gränslandet 
mellan verkligheten och dess motsats–
tyngre än en dröm man glömmer när man vaknar
men lättare än en fjärilsvinge;
orden bänder begrepp in i världen
inte nödvändigtvis sanna eller falska
men parallella med verkligheten
för att visa hur något kan vara
och samtidigt föra detta närmare varande;

och språkets uppväxt, först stapplande och osäker,
ord upprepas, med stöd utifrån, tills de får stadga, 
för att sedan med tankens hjälp bygga, och bygga större;
låter en skog växa i ditt inre, med mäktiga skådesalar
där trädens blickar följer dig
och grenarna lyssnar på ditt ohöljda tal:
en större, inre skog, som omsluter, och bara punktvis berör
den fysiska världen likt en sfär omskriven en kub.

Men vad kan sägas träden, som de inte redan hört?
Inför skogen är allt likt en sång
som nynnats på fram till långt in på natten
orden har redan hörts mången gång…

Och världen är ett kärl till brädden fyllt med vatten;
en droppe till, och allting svämmar över...
Kan himlen ens skymtas om grenverket tätnar mer?

Stilla dina tankar, tycks koltrasten dundra,
att säga sitt namn är inte att eka
att sätta ett frö är inte att plundra
och även på andras marker
lämnar fötterna avtryck där man går.

 

2.

Vid din upplevelses yttersta gränser
tornar en ogenomträngd urskog upp
med spretiga stigar och meningsfyllda villospår  
där höstlöven lappar ihop
himlens antediluvianskt blåa segel
med tygstycken i gröngult och rostbrunt
och skogens skepp är byggt av minnen och dynamit

och vissa kvällar om hösten
lossar skogen förtöjningarna ifrån förgängligheten
och glider likt en sylf eller sylfid
på eteriska vågor upp mot zodiaken…

Även änglarna, tror jag,
förundras en smula
när skogen kastar ankar vid Plejaderna
där fisket lär vara som bäst;

en måttlig fångst är tillfyllest -
inget hopp om evighetens stora vita val,
men kanske ett knippe musslor av beständighet
som med lite ris och en citron
kan föda en familj ett par dar…

Och i din sublunära vila
hinner du tänka
hur tingen talar om sin tillblivelse
innan skogens astralkropp sammanfaller med din
och du hinner tänka:
efter en sådan natt i september…

 

 3.

Bland de bördiga fältens tiotusen slott
- i ett land redan inmutat av skriftställare -
under de uppknuffade löven, under den myllrande mossan
kan en arkeologisk utgrävning endast resultera i upprivna spillror,
falsknämnda lämningar, feldaterat arvegods
draget tillbaka in i nornornas tidräkning,
växter med brutna stammar, som mist kontakten med jorden
- och varför? för att återkalla det medvetet begravda, eller
belägra forntidens onåbara, flyktiga fästningar?…

Historien skymtar förbi, på avstånd,
likt en svartalv, i höstens lätta dimma.

Tänk att söka ibland stenar efter det som pulserar i grenar -
och inte ens den mest påkostade utgrävning
når djupet hos jätteaskens rötter,
som kan sträcka sina dykararmar
in i ditt hjärtas allra innersta kamrar
och flera generationer bakåt
och där omfamna de ständigt brinnande ruinerna
utan att ta skada
och hämta upp till ytan
levande smycken av glas och agat.

 

4.

Medan du andäktigt lyssnar
till den stillastående jordens årslånga andhämtning
närmar sig aftonen, och blicken dras upp
mot den på firmamentet nyss uppenbarade stjärnhimlen
för att söka skåda din framtid ur stjärnornas förflutna…

Som en blick genom oskärade vatten –
stjärnljusets bild från renässansen
har ett alltför avlägset ursprung:
vi vet inte mer om skaparkraften bakom
än vad verket självt vill ge oss.

Och ljuset finns i nuet,
- var lever forntiden? Blott i minnet,
där ungdomens lekar alltjämt fortgår
och ändrar skepnad vid varje ny åtanke...

Föränderlig är den erinrade barndomen;
ett vilt barn är dina minnens bokhållare,
arkivens gamla sidor kastas om varje natt;
han bygger sandslott med ditt förflutna,
bygger labyrinter i gårdagen…

Höstens svala mörker reser sig som ur en gravsänka
tiden saktar in och rymden vidgas -
i nuet vilar alltjämt världen.

 

5.

Att växa ut ur barnets värld
där allt är möjligt i dess här och nu
där svampar är ett småfolk
och mossan är en säng
för att hamna i en ålder
där blott där och då går att tänka
under ett nådlöst sanatorieljus…

Ack, att fly till den världen igen
där stubbarna alltjämt är hus:
en hastigt planerad rymning
innan morgondagens färdplan går upp i rök
och skymning efter skymning efter skymning
ruvar bortom nästa krök. 

 

6.

Bort från den fåtoniga körens vidsträckta ljudmatta
till skogens avskildhet där andra klanger kan eka:
är stenar, bäck och ekorrar strofer i en sång?

Skogen talar, men dess språk är obekant
- som uppläsning ur ett främmande bibliotek,
en visning ur ett museum för ting utanför Katalogen -
fallna lövs hieroglyfer utrensade ur boklådorna:
alltför obekväma, skeva eller förlegade…

Varje småfågel ett brev en älskande ännu inte läst;
bakom varje träd döljs en väntande helgedom
ännu obesökt av både vän och system. 

 

7.

Dolt i skogen ringlar en övergiven mur
som kanske en gång utgjort skiljelinje mellan dig och dig
mellan du som blev och du som kunde varit.

Och den som stannade kvar
kliver ut ur skogen såsom ur en spegel
som ett skogsrå mellan bok och bok,
som en tolk mellan dig och skogen...

Så mycket måste ha dött och gått förlorat mellan
de val du aldrig gjorde
och den som aldrig gjorde dina val;
alla de som inte är någon av er,
och de val som de aldrig gjorde...

Men ett jag ryms i både
det förverkligade och det drömda -
den samsyn som fortlever;
den del av dig som aldrig dör är ditt sanna jag -
en oföränderlig gemensamhet
av allt som alltid kunnat bli.

Som vattnet behåller sin natur
i flingan som fallit ner som snö
när den tinar på kinden till en tår
eller porlar till en bäck vid tö
när vintern övergår i vår;
ditt sanna jag kan inte dö,
ditt sanna jag består.

 

8.

Som bröl ifrån en sårad Leviatan
hörs vardagens oljud i fjärran
förvrängda, fragmenterade, besegrade
och fyllda av en ohämmad faddhet
och sinnevärlden som en tunn slöja över tanken -

och emot dagarna vilddjuret pockat på uppmärksamhet
står stunderna du pressat tillbaka
med ett minne av en tom perrong
eller en fontän i natten...

I himlens metalliska halvmörker
skänker en distäckt måne
en oorganisk ödslighet
till Skånes slätter och dungar -
men även i aftonlandets svaga ljus
kan ingenting dölja naturens påtaglighet
när sensommarvärmen möter jordens ljumhet;

här går man inte vilse, ens i andras spår;
längs stråk i skogen på tvärs mot dagens buller
leder alla stigar inåt, mot något riktigt;
gamla, trygga ord håller världen i fas,
hjälper att vaka över tingens innebörd –
och tystnaden, likt en trogen hund,
gör sällskap mellan andetagen
från skogsglänta till soluppgång.

 

9.

Efter ett arlaregn skiner skogens skönhet som starkast:
här är ingenting förborgat, bara delvis oförklarat
allting skapat i olika nivåer av perfektion
i proportion till dess närhet till Elysium;-

bara det som inte finns är ogripbart och föränderligt,
bara det som inte finns rymmer konspirationens kärna;
allt annat ruiner på ruiner:
byggmästarna borta, bara tingen själva finns kvar,
likt tråden efter att nålen har sytt ihop ett hål
och rymdens sent spunna vaggvisor om deras ursprung
lik lätt morgondagg när solen börjar skina…

Lager på lager byggs världens lapptäcke upp
- varje lapp tycks både sann och omöjlig -
varje lager perfekt vävd samman med de underliggande;
och lager genom lager begrips den
och insikten om varje lagers medvetna skapelse
och uttänkta sammanflätande
både befriar och trollbinder;
ju mer förklarat desto mer förunderligt.

Och djupt inne, där urtidens hårdhet
maskerar en underliggande, svåruttryckt ömhet:
ömhet från de som hjälper utan att visa sig,
de som lägger vägen tillrätta under dina fötter
utan att du märker det
de som sträcker en hand i mörkret
och historiens alla obevakade ögonblick
de verkat i det tysta…

Rensa språket på slagg 
tills sanning skiner fram genom orden
tills varje fras är en fackla
varje vers ett släktträd
varje dikt en måne frigjord ifrån molnen
och speglad i ditt hjärtas djupa brunn.

Och det förflutna ligger nu tätt intill:
nära och synligt som botten i en grund, klar bäck.
Alla ekon i dig nu klinga unisont
och naturen närmar sig värnlös
och dagarna ligger stilla som stenar på en strand
och varje ord är svaret på en fråga
någon ställt för att hitta rätt.

 

10.

Om idag är allt som är fallet
igår blott ett ord på ett papper:
alla måttstockar har brutits itu
alla stjärnorna ur fas
alla kartor förfalskats
och alla språk splittrade i tusen falska skärvor;
världen väsensskild ifrån den värld du minns
och ingenstans en fast punkt
som kan brukas för att vrida ekliptikan rak,

så minns att det som funnits lämnar ärr:
en annan ordning upprätthålls
av de allra känsligaste instrumenten
som en gång sagt det som behövde sägas, -

och låt det redan sagda gräva oss en lya i närmsta kulle
med sovalkov, eldstad och ett skafferi
där det förflutna ibland besöker
likt duvor som kommer för att bli matade
och vi bjuder på kex och
de få droppar must vi bryggt på höstens fallfrukt.

Och allt som är nära är omfamnat
och vårt modersmål är björkarna och havet
och vi håller oss långt, långt ifrån framtiden
och handskas varsamt med dagens sköra ordning
låter inte stunden försvinna
lyssnar till hur stenarna
inte rör sig ur fläcken.

Och svamparnas underjordiska städer
koncentrerar sig och skickar sonder upp i luften
och bortom den odikade bäcken
berättar det oskapade ljuset
om en ännu osedd, öppen glänta.

Och kanske kan det höras, när dagen fullbordas,
hur skogens osynliga vidunder slumrar in
och så kvarstår bara fridfull stillhet.

 

Vår i Häckeberga. Februari 2007.

Ganska sent i töandet har de yttre, tunnare snölagren
kislats bort, och bara den hårdaste snön är
kvar, som ett fruset korallrev. Större snödrivor är
som långsamt fallande vågor, och där plogbilen plogat
upp ligger de allra största drivorna som bergskedjor,
likt Alperna i miniatyr.

På åkrarna är snön bara några otydliga tecken på
jorden. En myriad flyttfåglar pickar med näbbarna i
det svarta, försöker läsa av myllan.

De första tintade färgerna kommer fram likt äldre
färgfotografier. Sedan kommer mossgröna träd, lövbrunt
mull, och bleka, khakifärgade grässtrån, nu, alldeles
innan våren slår till.

Morgonens halvmörker förstärks av dimman från förångad
snö. En falk kastar sig ut ifrån vägstolpen när jag kör
förbi; strax därefter tittar en luggsliten räv
tillbaka på mig när den korsat vägen.

I östra fönstret gror en apelsinkärna i en kruka;
inhämtar näring ur en främmande jord för att veckla ut
sig under en främmande sol. Kunde den lyssnat, skulle
den fått mina sympatier och lyckönskningar. Utveckling
är att leva.

Mars 2007

Ljudet av våra steg på skaren förstärks i den skarpa februarikylan.
Gyllende fjolårslöv klänger fast på silvriga bokar över kristallklar
snö. Dag för dag blir natten kortare och kortare.

Det snöar snart i solskenet igen,
sen är träden täckta med dämpande marssnö.

21 December 2006

Svart bok vid svart bok i snön omger lyckan, där snötäcket är orört tjockt. Morgonljuset ger korta skuggor i harens spår, och gamla höstlöv skuttar ryckigt över vägen. Under snön gror frön i värmande avskildhet.

17 December 2006

Två dagars tö gör snön blöt och formbar,
och i drivorna klumpar sig små iskulor.

I en smältpöl genomsyras sakta en snöbolls
rena snö av lera och här, där skiner marken
löftesrikt igenom.

Barnen sparkar boll i snön och klättrar upp i enen,
upp på dess av snö brutna grenar.
En sekund får de sitta högst i världen och njuta solen,
sedan ropar de vuxna ned dem. Livet slår starkt när bullarna
äts i solskenet. Chokladmjölken med honung ger bruna fläckar i snön.

15 December 2006

Över smältpunkten efter lång tids djup kyla blir snön
porös och smulas sönder under mina steg.

Vägrenens snö ligger lager på lager,
och där formar det lätta töandet ett skummande fruset vågsvall
som lutar sig ut över vägen. Ett halvdussin övervintrade rådjur
nere vid sjön, och ett par ensamma på andra sidan vägen,
letar mat i den första synliga grönskan.

Häckebergavinter 12 December 2006

Mot hud smälter snön, men än täcks björken vildvuxen vit;
och rådjuret i lyktans sken livger immigt mörker.

En ung bok mjukt böjd berör snön
i sin dans i en stjärnfylld skog.

Häckebergavår - Brev till Peter (påsk 2007)

Mycket har hänt, Peter, sedan vi hördes sist, och
jag saknar våra samtal. Snödropparna och påskliljorna
har slagit ut, och snart skall potatisen sättas.

Under en promenad häromdan i den uttorkade skogen
virvlade tusen torra löv upp, och fram skymtade
kall, fuktig jord. Jag satte mig med Sofia på en
mossig sten på en bro, och under oss skummade
virvlar i forsande brunt vatten. Du minns säkert att
jag ser virveln som livets ursprung.

Längre ned ån stod en bok nästan helt täckt med
tickor längs stammen: ville denna vertikal notskrift
signalera något? Det är inte lätt att finna mening.
Brottslingen, poeten och galningen vägrar alla att
acceptera det givna. Ej slavar skiljer de sig från
fria män i bristen på självförsörjning.

Vår granne har två getter, och doften som av getost är
stark när man går förbi dem. Den starka solen mötte
plötsligt nordanvinden, och jag stängde jackan.

Vi sträcker oss ut mot naturen.

Islossning (2017)

Bara med mening skapas vilja
och bara vilja skapar mening
och bara stenarna kan tala:

inga ord, ännu inte ord,
men stavelser som klättrar uppför murar
de ej helt förmår fastna i.

Och när isarnas löfte går förlorat,
när vattnet inte bjuder stadga
en flykting buren av is

är molnen dina enda ankare-
moln som skrubbar fraser
över oskrivna länder:

inget språk, ännu inget språk
men ett ord i sänder.

Aprilväder (2017)

Efter duggregnet
lovar solen viss värme -
väl ute: hagel.

Värme (2017)

Kall, tidig morgon
blir kinden ömt smekt av en
plötslig solstråle.

Våta, fallna löv (2017)

Våta, fallna löv.
Märken av en snigels färd
över klipphällen.

Nattlig irrfärd (2017)

Bortom lampornas
smala käglor på vägen
stjärnhimlens karta.

Haiku (2015)

Vårdagjämningens
rättvisa gryningssol skarpt gul
över ett vitt land.