Ixtlan

Ixtlan "Sjöng gamle Väinämöinen: sjöarna krusade, jorden skakade, de kopparfärgade bergen darrade, de starka klipporna brast, klipporna splittrades i två, stenarna på stränderna spräcktes." - Kalevala, sång 3 Du drog fingrarna över stenarna, lika mycket ett minne som en beröring. Och ur en av stenarna ekon från de tusen sjöarna: "Du ser ett rum eftersom du minns ett rum men rummet är knappt där du ser en boksida eftersom något måste hålla orden på plats men sidan är knappt där - kanske är orden mer verkliga, mer här än sidan de är skrivna på, och du ser avstånd eftersom vi har enats om att det måste finnas en avgrund mellan oss; också rymden är där för att hålla stjärnorna så långt borta som möjligt, och du rör dig i tiden, för du skulle inte klara hela tillvaron på en gång." Den andra stenen fortsatte, rösten full av ökendamm: "Ingenting är lättare att tro på än den världen vi minns, och vi vårdar våra vanor tills de blir revir vi skyddar. Vi sätter ord på allt omkring oss, men fastnar i orden när det beskrivna vuxit ur dem, och det sagda blir en avlägsen bild av en halvt greppad tanke. Så mycket döljs av orden, att bara i drömmar finns frihet att handla, agera, eller utföra stordåd." Då lämnade dig fruktan för fruktan, och fruktan för mysteriet: förståelse är inte seger, i mysteriet lever ändå hoppet. Och stenarna uppmanade dig att se på världen tills världen blir mer och mer upplöst tills bara sången består, att stirra din spegelbild djupt in i ögonen tills avgrunden försvinner och bara musiken består. Och du ensam bär dessa minnen nu - efter dig är de glömda, om inte för denna anteckning, dessa ord om dessa stenar. "Sjöng gamle Väinämöinen: sjöarna krusade, jorden skakade, de kopparfärgade bergen darrade, de starka klipporna brast, klipporna splittrades i två, stenarna på stränderna spräcktes." - Kalevala, sång 3 Och du vaknade i ditt rum, med huvudet över Kalevala och Castaneda och i ditt inre började de gamle sjunga. Sjöng gamle Väinämöinen, från de tusen sjöarna: "Du ser ett rum eftersom du minns ett rum väldigt lite av rummet finns du ser en boksida eftersom något måste hålla orden på plats mycket lite av sidan finns kanske är orden mer verkliga, mer här än sidan de är skrivna på, och du ser avstånd eftersom vi har enats om att det måste finnas en avgrund mellan oss; också rymden är där för att hålla stjärnorna så långt borta som möjligt, och du erfar tid, eftersom du inte skulle klara av hela tillvaron på en gång." Villrådig och yrvaken smekte du stenarna du samlat, minnen från en rotlös värld, och tänkte att bara det som en gång levt kallas dött ändå kallar vi stenarna döda kanske säger det något; kanske är stenarna bara människor som vänt sig om och blickat tillbaka… Än en gång rörde du vid stenen, och beröringen var lika mycket minnet som själva akten. Sjöng gamle Don Juan, hans röst full av ökendamm: "Ingenting är lättare att tro på än den världen vi minns, och vi vårdar våra vanor tills de blir revir vi skyddar. Vi sätter ord på allt omkring oss, men fastnar i dessa ord när de inte längre passar det beskrivna, och språket blir en avlägsen bild av en redan bara halvt greppad tanke. Så mycket döljs av orden, att bara i drömmar finns frihet att handla, agera, eller utföra stordåd." Och du undrade om själva sökandet var meningen du sökt - kan en själ behålla lågan brinnande och med tvekan ta steget över tröskeln in i ovisshet, till en mer levande, mer flyktig värld och leva i förtröstan med förgängligheten? Acceptera att livet drar förbi såsom en natt passerar i stillhet såsom en symfoni klingar ut i befrielse? I den stunden tycktes dig fåfäng fruktan för fruktan, som kan vara början till vishet, fruktan för döden, som är början på återkomsten, och fruktan för mysteriet: förståelse är inte alltid att vinna i mysteriet lever ändå hoppet... Och rösterna uppmanade dig att se på världen tills världen blir mer och mer upplöst och tills bara sången och de uppmanade dig att stirra din spegelbild djupt in i ögonen tills bara bilden består tills avgrunden försvinner och bara det som är musik förblir. Och du ensam bär dessa minnen nu, efter dig är de för evigt glömda, stumma som stenar om inte för denna anteckning, dessa ord sjungna i detta rum.