Ljud utan mening som surrar i luften; men fakta kan spira
Till insikt när ungdomens felgrepp förträngs, eller bli likt en dröm
När dagen väl gryr; de ärr som finns kvar förblir av huden
En del. Men glömskan är ingen förlust; som när snön töar bort
Och slukas av marken, utan liknar den fruktbara myllans
Särskilda val av ett frö ibland tusen, som kämpar att gro -
Jorden låter det gro, när den gömmer de andra i mörker.
Frågan vad minnet kan vara, och formen på tanken som kvarstår
så stark när glömskan har verkat, dess skäl att vara, blev väckt längs
vägen där tankar har lätt för att grodda, utanför Råby, den 'Stora'.
Vem minns åt gräset att spira om våren? Och hur minns sen Denne
fältet till väster i djupare grönska än åker åt öster
när dagen är het tills himlen brinner i aftonens sken?
Ges man hjälp med att glömma de rester av drömmar som aldrig
slog rot? samt de intentioner man aldrig har trott på med styrka?
Leds man till tystnad, som åkern plöjes till glömska?
Minns att två människors liv blott kan tvinnas till ett när
enskilda liven har glömts till en del, och har funnit en form som
Passar de bägge. Att minnas för mycket hejdar din hand
Pressad att undvika fel, eller nödd att återge gester,
tärande tunga, av åldrade löften inhägnad, med knutar som leder
till invanda mönster; men glömska kan hjälpa oss lämna
tryggheten vid att hålla varenda detalj helt intakt och
Sansat ge plats åt de ord som det kommande söker att finna.
Styrande makt kan diktera en glömska som följes i blindo,
nacken böjd, syftande till att den ordning som är cementeras
tillräckligt hårt så naturen kan gömmas, som fåglar i flockar
så stora att alla i flocken tycks följa i spåret av andra,
men ingen har vetskap om vägen till ljusets källa.
Gentemot detta kan minnet fungera med krossande styrka,
likt torkade bitar av trä, som man lagt ned i blöt, kommer vidgas
med kraft, och kan nyttjas som kil till att bryta i stycken ett stenblock.
Lyssna nu noga och hör hur naturen vill be att du lämnar
de kartor du samlat därhemma, och ser på den värld som är redo
ge sig till dig, och formas av glömska, likt lera skall formas
i drejarens hjälpande händer. Kära namnlösa Musa,
du som har makt över glömskan, de vägar du färdas är mjuka;
längs med vattnet i bäcken du porlar så vän under strömmen:
'Nysta upp dina steg,' vill du säga till mig, 'och nedteckna
resan från slutet till början, och varva så ned, på det sätt som
stundtals är gamla, utmattade människors slutliga handling.'
Släppta av vintern och stärkta av vila så vänder vi åter
ur den dvalan som slutit oss hårt. Fastän vad i ens inre
väcker en sovandes själ? Och hur våren kan minnas var lökar
gömt sig i gräset har ej någon svarat med annat än 'därför.'
Ett papper i bäcken flyter i strömmen och vänder tillbaka
två gånger vänder det åter förr virveln suger den med sig.
I pölens stillsamma vatten dyker tordyveln till alger
på botten och upp till luften igen; granarna speglas i ytan.
Minnet av döden som kommer en dag, den bild av den tid då
framtiden slutligen upphör att vara, man bär i sitt inre,
det är det enda som döden kan komma betyda för oss, och
när snön så försvinner på våren så framstår det klart att ditt liv kan
vända tillbaka, likt harar och falkar åter kan skådas
på ängen. Måhända är glömskan den endaste verkliga döden,
sidorna rivs ur minnenas bok: en skugga som rör sig
cirklande över hågkomstens halft heliga altar.
Hela ditt liv är du formad av glömskan, som inte är rusets
dränkande tvätt utan kampen mot invanda minnen som syftat
till stillhet: nu segrar den utvalda gesten med frihetens styrka.
Inför plågan att minnas det valda och tyngden att fatta en tanke
står anden som oftast alldeles still, darrar en stund, och betänker
vidöppna sinnens stormar av känslor vid fjärilars vingslag,
tänker att nyföddas världar av känslor ej har någon gränsvakt;
ohjälpt av spärrar så tvingas den slutligt ta språnget att handla.
No comments:
Post a Comment