Efter solnedgången

Mellan denna seglats och den nästa finns en hamn där allt är stillhet. Där floden rinner ut i havet. En plats i berättelsens utkant men som man inte kan förbigå. Där vågorna faller på stranden. Där stenvägen leder tillbaka till sig själv. Där råder en tomhet utan att något saknas. Där det förutspås regn, men himlen förblir klar. Där handen är stilla utan att vila, orörlig men ej hämmad. Där finns inget hopp att resa vidare men heller ingen förtvivlan. En plats som man kommer ihåg, men inte riktigt minns. Många gånger har jag klivit ner i dess flod, men minnena sköljs bort. I fjärran blinkar en fyr långsamt.

Isenheimaltaret i Colmar

Rummet är svalt. Mellan bebådelsens skinande planetvärld och uppståndelsens väldiga brinnande ljuskrans, i färger och former som inte fanns när de målades, som knappt finns idag, på mittplatsen, i tidens nav, efter sucken på Golgata: den korsfästes skin är grönt, sargat, redan i förruttnelse.

Speglar

Det smala leende som döljer ett halvt liv, andras världar, som för dig knappt finns, som frost samlad från gräset en höstmorgon, som ej kan bli nära, som är som fjärran moln - vad rör det solen att Venus passerar framför henne? Vad gör det att i en spegels stilla vatten skymtar platser som knappt finns? Att ett inre landskap vecklar ut sig bortom synranden, där vattnet kan rinna uppåt, där vågorna slår från stränderna vars sand en gång var glas vars glas en gång var stjärnor? Så mycker värld man aldrig får se men hjärtat dunkar med samma kraft både där och här.

Sårbarheten, felbarheten

Det vi hade var tid och det solblekta havet men nu är du långt härifrån, eller snarare, jag är långt ifrån där du nu är. Och det som hänt är som sanden i ett timglas som sakta rinner ifrån mig det jag hade blir mindre och mindre mitt men också min tidigare sårbarhet, felbarhet blir något som tillhör ett äldre jag.