Borgön

Till fots fick du gå ut till Borgön,
till fots genom sjunkande myr.
Natten var svart som kimrök
och hungriga väsen tycktes tassa i mörkret.

Men ute på ön var stjärnorna framme.
Sirius följde Orion på jakt
och Lilla Björnen rullade i sömnen
i himlavalvets mitt.

Himlens skatter var förunderligt nära.
Även om oron var stor under färden
är det kärleken väl framme du minns
när du om vintern sitter vid härden:

om du visar världen vad du älskar
finns det mer att älska i världen.

Minnen av Ale Stenar

I.

En enda anspråkslös sommardag,
och besöket självt lämnade knappt några intryck –
ögonen skummade över landskapets boksida
och ingenting fastnade,
likt ett sandkorn bland andra på livets strand

men kornet sköljdes inte bort med glömskans flodvatten
och minnets ebb blottade mer däromkring
som om sandkornet var toppen på översta spiran
av en stor borg dold i sanden -
och långt senare är minnet av somrarna
under den perioden i livet
helt uppfyllda av Ale stenar.

Vad fick just denna dag att så mångfaldigas?
Kanske var det en sådan dag
som inte passar in i någon ordning,
ett element som säger
att den gjorda kategoriseringen är fel –
ett element ur Regnum Chaoticum;
likt en portugisisk örlogsman
eller en spökorkidé
skaver sig dagen kvar i minnet.

Och vid havet finns bara resterna av ett skepp
som långsamt fallit från himlen,
sjunkit ner bland Kåsebergas dyner
och skeletterats av den hårda östersjövinden
tills en naken ram av sten
står ensam kvar i betesgräset.

II.

Kalendern noterar bara ett par tillfällen
vid Ale stenar, men för dig var det minst tio;
själva dagarna var inte märkvärdiga,
men minnet av dem har upprepat sig i smyg,
som om besöken råkat skrivas
med för mycket bläck i minnenas bok
så att färgen läckt igenom bladen
och gjort avtryck på sidor längre fram;

och ett halvfärdigt skepp,
ännu väntande på de asatroende varvsarbetare
som försvann när Harald Blåtand kom,
blev en ankarpunkt för minnet:
en plats som mycket av nuet och framtiden
refererar tillbaka till,

och tusen år är en dag där
och riken uppstår och faller
efter dagen grytt och innan kvällen skymmer
och skeppet plöjer i marken
genom andra strömmar än materiens
och tecknar ett förut och ett akterut djupt i jorden
och lämnar ett förut och ett därefter bakom sig.

 
III.

Hur kan så mycket minnas av så lite?
Ett par oansenliga visiter
då nästan inget hände –
kanske just för att inget hände,
måste du ha ältat de dagarna i huvudet
som om du valde att glömma allt
och spela om partiet gång på gång
och första draget är alltid vid Kåseberga
med stenarna i formation som inför ett slag
tills stenarnas öppning satt som ett muskelminne
och bildade hemvist för delar av din själ

där heden var en urtavla
på den stora maskin
som driver himlavalvet runt
i väntan på historiens slut

och havet kav lugnt
en stilla spegel över djupen
och vid skymningen
stred två solar vid horisonten
en ovanför vattenytan, en speglad
tills havet brann och
solarna upplöstes i varandra
och de enda efterlevande
var mörkret, månen, stjärnorna.

 

IV.

Det finns två ytterligheter
i hur vi förhåller oss till,
och förstår, det förflutna:

dels via de yttre, fysiska minnena
varaktiga, påtagliga,
bestående av stigar och ruiner,
trädets vridning och
ärret över ditt högra ögonbryn,
där vår korta tid vid skeppssättningen
inte tar mycket plats:
knappt sextio stenar på en hed,
den trampade marken kring akterstenen
och havet nedanför,
och av oss blott några fotspår på heden
som gräset snabbt hämtat sig från;

dels via de inre, personliga minnena,  
föränderliga, flyktiga,
av vad som hänt, eller kan ha hänt,
eller vad som säkert borde ha hänt,
minnen som håller oss fast i vår berättelse
och pekar ut vägen vi har tänkt,
eller är tänkta, att följa,

i vilka du ofta satt i din strandkappa
på den fortfarande svala marken
under några av de ljusaste dagarna
med ryggen mot den sydöstra stenen
spanande längsskepps tidigt om aftnarna

och du kunde då minnas
andra som också suttit som du och funnit
en smal stig vidare härifrån mot Damaskus
som om minnen av stenarna ur
allt levandes samfällda minnesbank
hängde i luften
och du hämtade dina bilder därifrån
i en längtan att förstå det outsägliga,

och resten av världen tycktes ha stannat upp
medan tidsmaskinen mullrade
i katakomber djupt under Ale stenar
och spann tid utan slut.

--
Regnum Chaoticum: allt Linné inte kunde inordna i andra riken: om djur får energi av matsmältning och växter av solljus, så saknar spökorkidéen klorofyll och blåmaneten är en koloni av fyra organismer, där bara en har magsäck.

Strandkappa: Farfars ord för en vanlig kofta, vare sig den bärs vid strand eller ej.

Långt ifrån Gomorra

64°21' N 14 °23' Ö 

Långt ifrån Gomorra, långt ifrån Gehenna,
långt ifrån ålnaten och det rastlösa havet,
där vattenfallet sjunger med änglakörens röst
och den knivskarpa solen klyver dalen
med en strimma ljus i det nästan svarta
i trolldruvemätarens land;

vid Hällingsåfallet, där nuet redan
samsas i minnet med andra vattenfall,
med vattnet i Högevall,
med stigar i en kanjon
någonstans i världen, i Sverige,
och verkligheten mindre sann
än minnen blandade till pölsa
i själens kittel,

längs Hällingsån, där strömmen slår hårt;
där allt är vatten, och vattnet
är intensivt och omvälvande och överallt,
som om en reva öppnats upp i rumstiden
och tingens innersta väsen kan framträda
som fullständigt genomskinliga.

***

Med källa vid Yggdrasils rötter
och amma till allt i sin närhet
är ån äldre och klarare än
allt format av mänskliga händer -
du lyssnar till dess brus
med hopp om en lullande sång,
men flödande vatten
kan inte nära några lögner,
så ån siar med den klarsyn
som bara ärlighet kan skänka
att livet är en berättelse
som du är på väg att förverkliga

och du får varsel, som om av en annalkande katastrof
eller den märkliga föraning som infinner sig
innan en bön plötsligt och oväntat besvaras;

känslan täcker två tredjedel av världen
och stormar rufsig och lössläppt
som hår efter bad i ett vattenfyllt stenbrott;
och åns forsande blåser liv i hjärtats falnande kol
och allt som är viktigt rusar genom dig obehindrat
och livet ett vått, vilt virrvarr:
redlöst och outgrundligt, främmande och fritt.

***

Som om hela tillvarons tillblivelse
från livets begynnelse
genom århundraden av gryende och groende
i vattnets ständiga, förborgade närhet
leder fram till stunden då  
din blick möter vattenfallet
och din lugg ligger fuktig mot pannan
och ditt hjärta bankar hårt innanför bröstet.

Och stunden är inte fångad
i vattnet som duggar
på dina bara axlar
eller i ditt vilda hår,
inte i det våta gräset
under dina sandaler,
inte bara i detta
utan i alla överlappande skeenden
som har dig i sin skärning;
och den undersköna yttre världen
möter den oändliga världen inom dig
genom dina andetag
på stigen upp mot Hällingsåfallet.

Men solen vandrar i sin båge över himlavalvet
och glömskan andas högt i norra Jämtland, -
Lethe virvlar bakåt genom tiden
och städar bort bråte ur minnet;
vattenfallets åldriga, ofta glömda skönhet
står snart bara att återfinna mellan törne och granit.