När solen klättrar över bergen målar den mitt ansikte i fler färger än ögonen kan se. Jag vänder mig bort ifrån dess starka klarhet och stänger ögonen kort. Tingen lär bestå mest av tomhet, men bädden är mjuk. Både sovande och vaken, i en överlagring av tillstånd, när röster ifrån nästa rum sipprar in, och drömmen formar sig kring dem - jag är i Knossos. De talar om Minos och om Theseus och medan rösterna cirklar labyrinten dras jag in i myten - jag är Daedalus, tjuraktigt skapande trots motgångar, med minotaurens uppgivna skratt ekande i gångarna, och när min son flyger för nära solen är det inte enbart hans fel. Jag borde vetat bättre; det var jag som siktade för högt. Och när han faller, slår jag upp ögonen, men inte ögonlocken. Ett formlöst sken den enda synen.
No comments:
Post a Comment