Om minnet

Hela vår kunskap har formats av glömska, likt hörseln försakat
ljud utan mening som surrar i luften. För fakta kan växa
till insikt när ungdomens felgrepp förträngs genom ånger, och drömmen
är borta när dagen har grytt, och de ärr som finns kvar är av huden
en del. Men glömskan är ingen förlust, som när snö töar bort och
slukas av marken upp, utan liknar den fruktbara myllans
särskilda val av ett frö, ibland tusen som pockar att finnas;
jorden låter det gro, när den gömmer de andra i mörker.

Frågan vad minnet kan vara, och formen på tanken som kvarstår
så stark när glömskan har verkat, dess Donna mi prega, blev väckt längs
vägen där tankar har lätt för att grodda, utanför Råby, den 'Stora'.
Vem minns åt gräset att spira om våren? Och hur minns sen Denne
ängen åt väster i starkare grönt än den östra, när solen
vakar till sjutton och tretti och temperaturen har stigit?
Ges man hjälp med att glömma de rester av drömmar som aldrig
slog rot? samt de intentioner man aldrig har trott på med styrka?
Leds man till tystnad, som åkern av plogen plöjes till glömska?

Minns att två människors liv blott kan tvinnas till ett när
enskilda liven har glömts till en del, och antagit den form som
passar de bägge. Att minnas för mycket ger handlingsförlamning,
pressad att återigen låta misstag begås, eller återta gester,
tärande tunga, av åldrade löften begraven, till mönster
på framtida knutar begränsad. Men glömska kan hjälpa en släppa
tryggheten vid att lämna varendaste yttring intakt och
sansat ge plats till de ord efterkommande söker uttrycka.

Styrande makt kan diktera en glömska som följs utan tanke,
nacken böjd, syftande till att den ordning som är cementeras
tillräckligt hårt så naturen kan gömmas, som fåglar i flockar
så stora att alla i flocken tycks tro att de följer i spåret
på någon annan, och ingen har aning om hållet till solen.
Gentemot detta kan minnet fungera med krossande styrka,
likt torkade bitar av trä, som man lagt ned i blöt, kommer vidgas
med kraft, och kan nyttjas som kil till att bryta i stycken ett stenblock.

Lyssna nu noga och hör hur naturen vill be att du lämnar
de kartor du samlat därhemma, och ser på den värld som är redo
ge sig till dig, och formas av glömska, likt lera skall formas
i drejarens hjälpande händer. Kära namnlösa Musa,
du som har makt över glömskan, de vägar du färdas är mjuka;
längs med vattnet i bäcken du porlar så vän under strömmen:
'Nysta upp dina steg,' vill du säga till mig, 'och nedteckna
resan från slutet till början, och varva så ned, på det sätt som
stundtals är gamla, utmattade människors slutliga handling.'

Släppta av vintern och stärkta av vila så vänder vi åter
ur den dvalan som slutit oss hårt. Fastän vad i ens inre
väcker en sovandes själ? Och hur våren kan minnas var lökar
gömt sig i gräset har ej någon svarat med annat än 'därför.'
Ett papper i bäcken flyter i strömmen och vänder tillbaka
två gånger vänder det åter förr virveln suger den med sig.
I pölens stillsamma vatten dyker tordyveln till alger
på botten och upp till luften igen; granarna speglas i ytan.

Minnet av döden som kommer en dag, den bild av den tid då
framtiden slutligen upphör att vara, man bär i sitt inre,
det är det enda som döden kan komma betyda för oss, och
när snön så försvinner på våren så framstår det klart att ditt liv kan
vända tillbaka, likt harar och falkar åter kan skådas
på ängen. Måhända är glömskan den endaste verkliga döden,
sidorna rivs ur minnenas bok: en abstrakt entitet
cirklande över hågkomstens nästan heliga altar.

Hela ditt liv är du formad av glömskan, som inte är rusets
dränkande tvätt utan kampen mot invanda minnen som syftat
till stillhet: nu segrar den utvalda gesten med frihetens glädje.
Inför plågan att minnas det valda och tyngden att fatta en tanke
står anden som oftast alldeles still, darrar en stund, och betänker
vidöppna sinnens stormar av känslor vid fjärilars vingslag,
tänker att nyföddas världar av känslor ej har någon gränsvakt;
ohjälpt av spärrar så tvingas den slutligt ta språnget att handla.