Hennes stigande rörelse har sedan länge stannat av fjäderlätt böjd, brösten vågtoppar över en mage som utan lidande bar livets smärta i sitt inre. Förr så fylld av ande men det inre ljuset har slutat skina fram då det inte längre söks av ett otämjt folk med hungrig och allvarlig blick. Bara hennes smaragdgröna överkropp svalkar ännu våra sinnen. Vågorna har slutat svalla, som om hennes födelse inte ryms i denna färdiga tid där ingenting riskeras. Hennes andning har stillnat. Ingenting utom skönheten finns kvar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment