Tystnaden är himmelens språk

Låt dessa ord komma värnlösa till dig som om burna av en duva: för ingens död dessa rader. Det vi hade var ängens oändliga tid och kärlek till kärleken; och du gav mening till våren. Det fanns inget böljande landskap utan dig och när du reste bort sa de: ett år. Du lovade bära vår värld med dig. Och långt efter du försvann var varje blomma en hymn. Men nu har äppelträden blommat tre gånger om. Nu omger mig tiotusen ting, inget som minner om dig. Efter tusen och en nätter av tomhet har maskrosfröna sedan länge spridits för vinden. Varje år sjunger sin egen sång och idag, med snö och skorstensrök, är annorlunda än dagen när du byggde vår värld med händer som formade mitt hjärta. Månens skärva skär ett sår i den tysta himlen, obekanta stjärnbilder fyller mörkret, och vintergatan driver hjälplös genom natten. Jag är i en berättelse som inte var tänkt för mig, som om någon annan skrev min längtan. Endast i skuggorna det som varit, bara i drömmar kan jag ännu känna. Allt är tystnad, allt förgängligt - utom det jag gett bort av min själ och mitt hjärta.