Återkomst till Provence

Även om jag var där när riddarnas profiler ristades i bergen, och trubadurerna sjöng på fåglarnas språk, och även om jag var där när ni dräpte Leviatan, är jag inte där imorgon. Inte än. Och även om jag är här, igen, alla dessa år sedan första gången i Nice, och husen har åldrats sedan dess och staden är en annan än när Maria Magdalena seglade förbi och stranden en annan än igår är havet ändå sitt samma, ständigt skiftande, jag, och det som en gång varit sett kan nu ses med ögon som sett mer. Men tiden fortsätter och världen fortsätter obevekligen och inte ens döden, tror jag, vore slutet på allt, och det vi kallar början bara skiljelinjen mellan ett före och ett efter fastställd i efterhand, avresan en plats i nuet som snabb försvinner bakåt tills vi igen står mitt i, som ett vinddrivet palmblad - och om jag når min skugga skimrar ännu en skugga i fjärran när jag uttalar mitt riktiga namn viskas ännu ett namn ur djupet. Vi lever varken i dröm eller klarhet, sökande i dunklet efter avsikt och mening, och även om vi kan sträcka ut en hand så är okunskapen om framtiden ändlös. I drömmens fristad är tryggheten flyktig och uppvaknandet är ett fall ut i ovissheten där vi försöker finna något att hålla i medan luften viner omkring oss – förunderligt att vi inte krossas, förunderligt om vi hade krossats kort vår tid i fallet, men även det övergående är ovärderligt: som om vi alltid är mitt i skeendet för att beskriva de finare förnimmelserna och tränga djupare in i tillvaron och låta världen ha djupare medkännande med oss så att den finner gränserna för sin barmhärtighet, eller dess gränslöshet. Under Nice gator vilar en glömd era där konturerna av en forntid glimtar till. Solens strålar genomborrar kroppen med sådant allvar att själen tystnar en minut. Trots att vi är de sköraste av varelser för vilka alla platser är tillfälliga, är vi så försiktiga med kärleken, detta ansvarstagande inför världen, så rädda för att älska för när vår kärlek väl är vald – som om det funnes något val – kan vi älska så starkt att himlen skälver och himlen bortom himlen skälver. Kärlek likt en fyrbåk i världens mörker: även det ordlösa mysteriet kan uttryckas i ord.