På berget vid mitt barndomshem där vinbergssnäckor kröp omkring mellan hjärtbergenior och jättebjörnlokor hade ett rivet hus lämnat tegelstenar efter sig varav man kunde bygga en koja och ifrån bergets topp kunde jag likt upptäcktsresande Humboldt se världen och förstå hur hela universum hänger samman - eller i alla fall min värld - med det oskyldiga högmod bara ett barn kan besitta. *** Det är inte lätt att vara barn när varje känsla är ett väldigt berg, varje vattenpöl en sjö, varje ögonblick du är ensam är du övergiven, och världen har inga begrepp att hänga känslorna på - men ur den obegripliga världen växer barnets värld till en plats där framtiden är obegränsad. **** Jag minns en afton på gränsen mellan vinter och vår i en kranskommun tidigt åttiotal när Ebba Grön var som störst och Ebba hette hon i klassen och mormor hämtade från skolan och över vinterstigen skimrade Vintergatan längs vägen hem lurade troll bakom vartannat träd men mormors hand omslöt min och höll borta allt ont och mormor som sedan blev så tunn.
No comments:
Post a Comment