Midnattshav

Och då var havet lika delar dröm och verklighet
som sett i en trans
efter hundra aftnars ofullständiga skymningar -
var detta den väntade stillheten?

Ingenting naturligt - allt konstruerat,
allt byggt av bräckliga händer.
För dig är alla skogar planterade,
alla berg övergivna städer,
alla stenblock människor
som ertappats med att kasta en blick tillbaka.
Redan vår första värld en trädgård
– ingenting orört –
det förvildade tas för ursprunglighet.
De äldsta formerna kommer
– likt stenar –
redan med defekter, med mönster i sig.

Men emot alla konstruktioner, det nästan ändlösa havet
överväldigande som en livstids samlat regn:
äkta vildmark kanske endast på havets botten,
blott besökt av skepp som störtat ifrån ovan.
Gömställe för havsvidunder, och, djupt nere,
ett ouppmätt nät av stråk och spår på botten,
för mörkt för att synas genom djupen;
dolda av tusen famnars djup
där mörkret är tyngre än vattenmassorna ovan.

Och ditt nervsystem sträcker sig ner i havet
och späckhuggare hastar genom blodomloppet
på flykt undan skuggan.

Och när medvetandet sträcker sig neråt
är det som om havet vaknar till,
blir suddigt i konturerna
som om det visste att någon iakttar det
och drar sig undan inför blicken.