Ganska sent i töandet har de yttre, tunnare snölagren
kislats bort, och bara den hårdaste snön är
kvar, som ett fruset korallrev. Större snödrivor är
som långsamt fallande vågor, och där plogbilen plogat
upp ligger de allra största drivorna som bergskedjor,
likt Alperna i miniatyr.
På åkrarna är snön bara några otydliga tecken på
jorden. En myriad flyttfåglar pickar med näbbarna i
det svarta, försöker läsa av myllan.
De första tintade färgerna kommer fram likt äldre
färgfotografier. Sedan kommer mossgröna träd, lövbrunt
mull, och bleka, khakifärgade grässtrån, nu, alldeles
innan våren slår till.
Morgonens halvmörker förstärks av dimman från förångad
snö. En falk kastar sig ut ifrån vägstolpen när jag kör
förbi; strax därefter tittar en luggsliten räv
tillbaka på mig när den korsat vägen.
I östra fönstret gror en apelsinkärna i en kruka;
inhämtar näring ur en främmande jord för att veckla ut
sig under en främmande sol. Kunde den lyssnat, skulle
den fått mina sympatier och lyckönskningar. Utveckling
är att leva.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment