I.
En enda anspråkslös sommardag,
och besöket självt lämnade knappt några intryck –
ögonen skummade över landskapets boksida
och ingenting fastnade,
likt ett sandkorn bland andra på livets strand
men kornet sköljdes inte bort med glömskans flodvatten
och minnets ebb blottade mer däromkring
som om sandkornet var toppen på översta spiran
av en stor borg dold i sanden -
och långt senare är minnet av somrarna
under den perioden i livet
helt uppfyllda av Ale stenar.
Vad fick just denna dag att så mångfaldigas?
Kanske var det en sådan dag
som inte passar in i någon ordning,
ett element som säger
att den gjorda kategoriseringen är fel –
ett element ur Regnum Chaoticum;
likt en portugisisk örlogsman
eller en spökorkidé
skaver sig dagen kvar i minnet.
Och vid havet finns bara resterna av ett skepp
som långsamt fallit från himlen,
sjunkit ner bland Kåsebergas dyner
och skeletterats av den hårda östersjövinden
tills en naken ram av sten
står ensam kvar i betesgräset.
II.
Kalendern noterar bara ett par tillfällen
vid Ale stenar, men för dig var det minst tio;
själva dagarna var inte märkvärdiga,
men minnet av dem har upprepat sig i smyg,
som om besöken råkat skrivas
med för mycket bläck i minnenas bok
så att färgen läckt igenom bladen
och gjort avtryck på sidor längre fram;
och ett halvfärdigt skepp,
ännu väntande på de asatroende varvsarbetare
som försvann när Harald Blåtand kom,
blev en ankarpunkt för minnet:
en plats som mycket av nuet och framtiden
refererar tillbaka till,
och tusen år är en dag där
och riken uppstår och faller
efter dagen grytt och innan kvällen skymmer
och skeppet plöjer i marken
genom andra strömmar än materiens
och tecknar ett förut och ett akterut djupt i jorden
och lämnar ett förut och ett därefter bakom sig.
III.
Hur kan så mycket minnas av så lite?
Ett par oansenliga visiter
då nästan inget hände –
kanske just för att inget hände,
måste du ha ältat de dagarna i huvudet
som om du valde att glömma allt
och spela om partiet gång på gång
och första draget är alltid vid Kåseberga
med stenarna i formation som inför ett slag
tills stenarnas öppning satt som ett muskelminne
och bildade hemvist för delar av din själ
där heden var en urtavla
på den stora maskin
som driver himlavalvet runt
i väntan på historiens slut
och havet kav lugnt
en stilla spegel över djupen
och vid skymningen
stred två solar vid horisonten
en ovanför vattenytan, en speglad
tills havet brann och
solarna upplöstes i varandra
och de enda efterlevande
var mörkret, månen, stjärnorna.
IV.
i hur vi förhåller oss till,
och förstår, det förflutna:
dels via de yttre, fysiska minnena
varaktiga, påtagliga,
bestående av stigar och ruiner,
trädets vridning och
ärret över ditt högra ögonbryn,
där vår korta tid vid skeppssättningen
inte tar mycket plats:
knappt sextio stenar på en hed,
den trampade marken kring akterstenen
och havet nedanför,
och av oss blott några fotspår på heden
som gräset snabbt hämtat sig från;
dels via de inre, personliga minnena,
föränderliga, flyktiga,
av vad som hänt, eller kan ha hänt,
eller vad som säkert borde ha hänt,
minnen som håller oss fast i vår berättelse
och pekar ut vägen vi har tänkt,
eller är tänkta, att följa,
i vilka du ofta satt i din strandkappa
på den fortfarande svala marken
under några av de ljusaste dagarna
med ryggen mot den sydöstra stenen
spanande längsskepps tidigt om aftnarna
och du kunde då minnas
andra som också suttit som du och funnit
en smal stig vidare härifrån mot Damaskus
som om minnen av stenarna ur
allt levandes samfällda minnesbank
hängde i luften
och du hämtade dina bilder därifrån
i en längtan att förstå det outsägliga,
och resten av världen tycktes ha stannat upp
medan tidsmaskinen mullrade
i katakomber djupt under Ale stenar
och spann tid utan slut.
--
Regnum Chaoticum: allt Linné inte kunde inordna i andra riken: om djur får energi av matsmältning och växter av solljus, så saknar spökorkidéen klorofyll och blåmaneten är en koloni av fyra organismer, där bara en har magsäck.
Strandkappa: Farfars ord för en vanlig kofta, vare sig den bärs vid strand eller ej.
No comments:
Post a Comment